Tre viktiga saker i föräldraskapet

Jag ser tre viktiga saker i föräldraskapet:

1. Ovillkorlig kärlek, närhet. Att man har det, att man förmedlar det, att barnet förstår det.

2. Att man respekterar sina egna känslor, vad som känns viktigt. Att man inte alltid ger med sig för vad barnet (eller andra) tycker. Det här tror jag till stor del beror på ens egen självkänsla. Ger man alltid med sig för vad andra tycker tyder det på låg självkänsla, även om det på vissa sätt kan göra barnet nöjt ger det ju också en förebild av hur man ska ge med sig jämt, vilket ger låg självkänsla.

3. Att man lika mycket respekterar barnets känslor, vad som är viktigt för barnet. Ibland är det samma som man själv tycker - men det svåra är ju om det är något annat. Att förstå vad barnet egentligen tycker (inte alltid samma som det säger), att förstå hur viktigt det är för barnet, och jämföra med hur viktigt det är för en själv.

Att ta med alla tre sakerna tror jag är jätteviktigt för ett bra föräldraskap, det definierar det hela - men det gör ju inte föräldraskapet lätt precis. Vad tycker man är viktigt, hur viktigt är det, vad tycker barnet (eller barnen!) om det, hur viktigt är det för dem? Och hur genomför man det på bästa sätt? Eftersom jag har rätt små barn tror jag att man kommer jättelångt på denna väg med större barn, då man kan ha familjemöte och andra diskussioner för att reda ut frågan, komma fram till hur man kan prova att lösa problemet, utvärdera lösningen och gå vidare. Med små är det ju svårt nog att ta reda på vad de tycker, och hur viktigt det är. Dock upplever jag att i 4,5-årsåldern börjar man kunna förhandla en del i frågan, komma med olika förslag på vem som ska leka med vad och hur man ska leka, detta för att man gärna vill fortsätta att leka (t ex).

Det här säger mig också att olika sätt att vara förälder kan vara bra! Det handlar om ens personlighet, vad som passar en, vad som är viktigt för en själv. Och hur man kombinerar det med barnets personlighet. Mamma och jag har delvis olika åsikter - men jag tror båda föräldraskapen är lika bra (om inte jag är lite bättre ). En bekant har fler regler än jag för sina barn, och genomdriver dem på ett annat sätt, mer bestämt - men är verkligen bra på att förmedla sin kärlek. Det som skiljer är troligen vad som är viktigt för oss. Ett föräldrapar i en annan generation berättar om sitt föräldraskap som väldigt "löst", det låter som om barnen fick som de ville i flera frågor som ofta anses som viktiga. Det låter kanske "slappt" - men det antyder också väldigt stark kärlek, och kanske är det också så att de inte tycker det är viktigt att berätta om de krav de ställde.

Så ett enstaka straff för något är kanske inte hela världen, om man ändå kan förmedla sin ovillkorliga kärlek. För mig ingen bra metod, inget man eftersträvar - men om det råkar hända en gång kanske det mer förmedlar ens känslor än att nedvärdera barnet. Ens känslor varierar ju också, i vissa perioder är vissa av ens krav/önskemål viktiga, man orkar inte med motsatsen. Och detsamma gäller barnet (nu tänker jag på 2-åringarnas klassiska personlighetsutveckling ). Och så det här att man måste kanske inte välja mellan bara två varianter, det finns kanske ytterligare lösningar, som kan passa alla.

Föräldraskapets påverkan på barnens självkänsla

Jag har på sistone funderat över vad barnen har för självkänsla, hur man kan veta det, om och i så fall hur man kan påverka det i sitt föräldraskap.

Självkänsla tänker jag mig är skilt från självförtroende: Självförtroendet är bra om man tycker att man klarar av olika saker. Självkänslan handlar mer om ens eget värde, om man tycker att man är värd något oavsett hur "duktig" man är.

I ena änden av föräldraskap finns ju hot, straff och våld. Det kan troligtvis sänka barnens självkänsla mycket. Så fort de gör "fel" - eller bara tänker annorlunda än föräldern säger/tycker så får de ett straff och får höra att det är fel på dem (jag hårddrar förstås, tänker på extremfall med massor av straff/våld). Självkänslan sjunker. Även om de klarar olika saker och i någon mening har bra självförtroende kan de mycket väl ha dålig självkänsla.

Dock tror jag en del beror på barnets personlighet, om självkänslan sjunker eller finns kvar. Om barnet väljer att rätta sig efter föräldern - eller tycker att det de gör är värt straffet. Jag tänker t ex på Jan Guillous bok "Ondskan" (hans bästa av dem jag läst tycker jag), där huvudpersonen gör så, och mot slutet av boken vuxit sig mogen att göra uppror mot föräldern. Min tanke är att barn med stark självkänsla gör så (ungefär) mot föräldern. Och att vissa åldrar är mer sannolika för uppror, jag tänker på tvåårsåldern, har för mig jag hört liknande om sexårsåldern, och sedan förstås tonåren.

Det jag också tänkt på är att mycket beröm (som i någon mening kan ses som motsats till straff) inte säkert ger bra självförtroende. "Vad fint du ritar" varje gång barnet ritat - kanske håller inte barnet med. Kanske känns det som en rutinkommentar, som inte har att göra med hur just den här teckningen kändes. Och om man har samma sorts kommentarer jämt, till allt barnet gör kanske barnet slutar tycka att ens kommentarer är viktiga och genomtänkta.

Det kan också bli att beröm är standard, brist på beröm blir då ett straff. Barnet tycker det känns som att det gjort något fel när föräldern - eller en skollärare kanske - glömmer att berömma.

Hur kan man då påverka självkänslan på ett bra sätt - eller kanske det bästa är om föräldraskapets mål inte är att påverkar självkänslan? Vad är det egentligen som bygger upp bra självkänsla?

Jag har som sagt funderat en del, men inte kommit på någon patentlösning. Att prata med barnet, eller framför allt lyssna på dess funderingar känns bra, viktigt. Jag har flera gånger hört en av våra bra förskollärare fråga ett barn "jaha, hur tänker du då?" Dels intressant, men också för att stimulera barnets funderingar, varför det gör på ett visst sätt. Fundera på hur insidan fungerar. Nog är väl de allra flesta så bra på insidan att de borde få bättre självkänsla när de funderar på det?

Nu vet jag vad barnen ska bli när de blir stora

Jag pratade med Simon om några bekanta de skulle hälsa på:
- Ett av deras barn är mindre än du och större än David
- Då är han tre år, sa Simon direkt.

Jag drar som slutsats att Simon är matematiskt begåvad, och kommer att hamna i teknikbranschen som jag och Jan-Erik. Historien ovanför kan jag ju dessutom berätta när jag håller tal på disputationsmiddagen, om han även vill disputera.

David är mer i kulturbranschen. Just nu vill han gärna läsa en bilderbok av James Joyce, "Katten och djävulen". Vi var nyligen på dockteater. Han skrattade flera gånger, precis som de andra barnen, men efter varje skratt vände han sig till Jan-Erik och sa:
- Det var inte roligt
Kanske han blir filmkritiker?

29 oktober

Jag har pratat en del med en kurator nu, och kommer nog att göra det igen. Lite svårt på ett sätt, för mitt humör varierar väldigt, och då var jag mer på bra humör, men jag fick ur mig en del jobbiga saker också.

Rent allmänt går det fortfarande fram och tillbaka. Lite bättre är jag dock - men risken är att man då vill passa på att göra något, och av det blir supertrött och ledsen.

Bara lite mer än en vecka kvar nu tills bebisen kommer, känns både roligt och läskigt. Roligt förstås att han kommer ut, jag har också börjat känna mig lite höggravid, graviditeten bidrar till min trötthet. Läskigt eftersom han kommer att vara för liten, han kommer inte att klara allt, vi kommer att vara kvar på neonatalavdelningen - och då kommer jag ju inte träffa de andra barnen så mycket. Och vi vet ju inte hur länge vi blir kvar där.

Men att det närmar sig gör att jag börjat "boa" lite, det känns faktiskt fascinerande. Hemma är bäst, jag vill pyssla och förbereda mig. När jag berättade det för Jenny frågade hon om jag bäddade ner strumporna i garderoben, vilket skengravida hundar kan göra - men så långt har det inte gått. Men t ex är jag inte alls så intresserad av att gå på den viktiga hockeymatchen Linköping-Färjestad som är här på torsdag.

Idag har vi också varit på sjukhuset där de gett oss information om strålbehandlingen. Det brukar de göra en vecka innan de börjar, men eftersom bebisen kommer nästa vecka tyckte de det var bättre i god tid innan det. Lite mer info i morgon, röntgen, samt information från narkosläkare inför kejsarsnittet.

Vi har fått besöka neonatalavdelningen och fått information från en läkare där, det kändes bra även om man ändå inte kan veta allt. Som jag skrev sist har vi också fått träffa en neurolog, hon pratade mer om den epilepsimedicin jag får pga några krampanfall. Troligtvis har jag inte epilepsi (det var få anfall), men det är/kan vara en stor omställning att sluta med den, så det är lite dumt att göra det nu i samband med bebisen. Det krävs också en del funderingar över vilken medicin som passar när man är gravid, och om det ska vara någon annan när man ammar, så hon skulle prata med barnläkare osv och återkomma om det.

23 oktober

Jag har känt mig bättre både igår och idag, även om jag inte är det en hel dag, utan vilar i perioder. Idag ska vi prata med en barnläkare från neonatalen, bra eftersom vi har mycket frågor om de för tidigt födda barnen. Det är ju också så att i böcker och broschyrer om kejsarsnitt står inget (eller mycket lite) om för tidigt födda barn, och i böcker om för tidigt födda barn står inget eller mycket lite om kejsarsnitt. Det är nog (på vissa sätt väldigt tur) väldigt ovanligt att behöva göra kejsarsnitt tidigt för att mamman är sjuk.

I morgon ska vi träffa en läkare från neurologen, jag tror för lite efterprat efter operationen. Även där har vi en del frågor, hur läkningen går, hur det är med svullnaden och ärret. Jag ska också träffa en kurator, det känns bra. Vi har träffat henne förut, men då hade jag inte samma behov av att prata med henne. På vissa sätt vill jag ju helst prata med någon jag känner bra - men om det handlar mycket om att gråta över mina jobbigaste känslor vill jag ändå inte direkt lasta Jan-Erik med det, utan jag tror en kurator blir bra. Ändå pratade jag och Jan-Erik bra igårkväll, utan att jag tokgrät. Att gråta ut är ju bra, men det är också jobbigt. Om man gråtit ut en gång tror jag kanske det är lättare att prata vidare med andra, och sedan gå vidare.

19 oktober

Idag blev jag väldigt ledsen när jag kom att tänka på att jag har pensionssparande.

UL mm, 15 oktober

Dagens aktivitet var ett extra UL för att kolla bebisens storlek, han (och det gick att kolla en gång till att det är en kille) var väldigt normalstor, och kommer troligtvis väga ca 2 kg då när han tas ut. Så det känns ju relativt bra, men rent allmänt känns det tidiga kejsarsnittet både plus och minus. Visst är det kul att han ska komma ut, och troligtvis blir belastningen på min kropp mindre då, men samtidigt är det ju hemskt att veta att han ska vara förtidig, till att börja med ligga på neonatalavdelningen, inte kunna amma i början, behöva syrgas/respirator eller så, ligga i kuvös. Och jag är där jättemycket, träffar Simon och David jättelite. Och även om de kanske kan titta på bebisen någon gång är det ju ingen hit att ta dit dagisbaciller.

Helgen har känts jobbig, jag är möjligen något förkyld och har varit väldigt trött (vilket åtminstone är biverkning av en medicin jag tar). Känslorna blir mer och mer starka, och jag är ofta väldigt ledsen. Dessutom blir jag mycket lättare arg än jag blev tidigare. Det känns som jag inte alls vet vad som kommer att hända, och jag ser väldigt lite positivt. Jag har aldrig tidigare förstått mig på självmordsförsök, nu förstår jag ändå att man kan ha skäl. Jag tycker synd om Jan-Erik som har mycket att göra, och jobbiga tankar även han, ändå klarar jag inte att behärska mig utan ryter åt honom ibland.

Besök hos förlossningsläkare, 11 oktober

Liten rapport från dagens besök hos en förlossningsläkare:

Att strålas med bebis i magen är inte jättefarligt för den. Men när jag ska börja strålas (det är ingen panik, viss väntetid och operationen ska läkas) kommer bebisen att vara 32 veckor, så då är det också helt ok att ta ut den, inga stora risker. Så i början av november är det nu planerat kejsarsnitt! Vi hoppas mest på 6 november som är vår bröllopsdag och flaggdag, förlossningsläkaren skulle kolla om det gick men vanligtvis är det onsdagar som är standard, dvs den 7 november. De flesta planerade kejsarsnitt i trakten sker i Norrköping, men det här kommer att vara i Linköping, mycket för att det är så tidigt att bebisen ändå ska vara kvar på sjukhuset ett tag.

Även om jag helst skulle vilja ha nästa år (känner en massa fler bebisar som ska födas då) känns det helt ok att den kommer ut snart. Precis som kejsarsnitt inte är min dröm, men helt ok. Troligtvis får den sedan ligga i kuvös, och det tar ett tag att få igång amningen, men ändå, väldigt mycket under kontroll/kommer att gå bra.

Den medicin jag äter är ok när man är gravid, men den påverkar bröstmjölk mera. Då finns det en annan medicin jag kan byta till.

På måndag ska vi få göra ett till ultraljud. Jag kommer inte att behöva göra sockerbelastningstest eftersom det inte varit några diabetesantydningar med de tidigare bebisarna, min pappa har visserligen nyligen fått åldersdiabetes men väldigt mild och den här bebisen ska ju ändå snart ut. Och sockerbelastningstest är ju inget man längtar över.

Vi kommer också att få träffa barnläkare och få höra mer om vad som vanligen händer med bebisar de tar ut v 32.

Så det var ett väldigt bra besök, en bra läkare. Annars är jag som sagt väldigt fram och tillbaka, idag har jag varit mer åt ner-hållet men jag har sovit på dagen två gånger, så kanske blir det bättre imorgon. Hockeyresultatet från igår är ju väldigt trist, det kanske är det som är anledningen (gissa vad jag håller på) eller så är jag lite småförkyld också, eller så är det bara en slump.