Vilken tur att vi inte är i Tyskland!

I vintras hittade Jan-Erik ett intressant jobb inom sitt företag i Tyskland. Han frågade vad jag tyckte om att bo ett tag i Tyskland - jättespännande tyckte jag. Så han sökte det, vi började planera, jag började på en tyskakurs och tackade nej till ett erbjudande om delvis nya arbetsuppgifter.

Så fick han inte just det jobbet, jag tackade då ja till mina nya arbetsuppgifter. När jag börjat på allvar med det fick Jan-Erik ett annat jobberbjudande i Tyskland. Hmmm. Stor beslutsvånda, men mina nya arbetsuppgifter var både viktiga och intressanta, vi trivs hemma i Linköping, och även om det skulle funka bra att jag var mammaledig under tiden i Tyskland var det ingen bebis på gång än, så vi bestämde oss att stanna kvar hemma.

Och nu, tänk vilken tur att vi är kvar i Sverige! Inte så att jag tror tysk vård är sämre, men där hade vi haft jättelångt till våra föräldrar och möjliga barnvakter. Och svårt att förstå språket. Och betalningen vet jag inte hur den funkar. Dessutom är det ju tur eftersom Jan-Erik fick ett nytt, intressant jobb...

Mer om hur jag mår nu

Jag mår fram och tillbaka. Det känns bra att mina känslor börjar bli starkare, även om jag gråter mer. Ev av sjukdomen, och av en av medicinerna blir jag väldigt trött och sover mycket. Sover frukost, och är sedan som piggast fram till lunch, sedan tröttare på eftermiddagen. Vissa dagar mår jag sämre.

Mer saker som är sämre med mig, antingen pga några hjärnceller försvann i operationen, eller att hjärnan fortfarande är lite svullen (i så fall blir det ju bättre snart) är
- Jag är argare än jag var förr
- Jag är inte lika intelligent som jag var
- Jag minns inte allt så bra, särskilt är namn lite svårt. Fast ganska bra minns jag, iallafall om jag kan fråga någon.

På vissa sätt är jag ledsen för mig, men mest för min familj och mina vänner. Min man får ju väldigt mycket att göra, med allt för barnen osv. Och han är förstås ledsen för mig. Barnen är det ju också synd om, även om de verkar rätt ok just nu. David frågar "ä du huk mamma?" "ja" säger jag. "ka du till hukhuset?" "nej". Sedan är han nöjd med svaret. Simon har frågat väldigt lite, men han lyssnar en del på andras/andras barns frågor. Vi har fått en broschyr om hur man kan prata med barnen som var bra, vi ska också skaffa Pernilla Stalfeldts "Dödenboken", för Simon gillar Bajsboken och Hårboken som vi har.

Det är förstås också väldigt synd om min mamma, särskilt som pappa är så dålig - ännu sämre just nu, han ligger på intensivvårdsavdelningen. Dock säger sjukvårdspersonalen att pappa kommer att bli bättre, först så de kan åka hem (bor vid ett mindre sjukhus men han kan ligga där när han är friskare) och sedan kan han bo hemma igen. Vi får väl se. I det läget känns det också bra att min sjukdom inte är jättebråttom. Och att de var här eftersom Linköpings universitetssjukhus är så bra, personalen har också varit superbra både mot mig och mot pappa och oss anhöriga.

På torsdag ska vi träffa förlossningsläkare, och fråga/prata en del om vad som gäller för bebisen. Vad vi förstått hittills är det som sagt vi som får välja om den ska vara kvar i magen eller ska kejsarsnittas. Jag är nog för att den får vara kvar, men vill också att min man ska få bestämma till stor del. Fördelar med att ha kvar den är att den blir större och bättre, och att det inte blir så jobbigt för maken. Nackdel är kanske att jag i vilket fall kommer att bli väldigt trött av strålningen, och ännu tröttare med bebis i magen. Om man kan amma när man blir strålad vet jag inte riktigt, och det kanske man inte riktigt kan så lätt en 30 veckors bebis heller.

Idag har vi träffat cancerläkaren.

Tumören är allvarlig. Den kommer att strålas till att börja med, väntetiden är ca 4 veckor och det är ingen panik. Om jag/vi tycker det är ok kan bebisen vara kvar i magen då. Jag kommer att bli trött och tappa en hel del hår, men det mesta av tumören kommer att försvinna och jag kommer att må bättre ett tag. Men det går troligen inte att bota helt eftersom den är så allvarlig (grad 3 av 4), så småningom kommer den tillbaka och man får stråla eller cellgifta igen. Men man vet inte när. Många kan ändå leva länge med det. Som tur är behövs inget cellgift direkt, för det skulle ju inte vara bra för bebisen varken i magen eller ammad.

Det känns väldigt konstigt, jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag vill nog gärna ha kvar bebisen i magen, det lät som sagt att det var väldigt mycket uppe till oss. Förlossningsläkarna hävdade att det gick bra, medan cancerläkaren erkände att det kändes lite mer osäkert för dem, men de litade förstås på förlossningsläkarna.

Rent allmänt mår jag lite bättre för varje dag, men är ganska trött. Går upp med familjen och hjälper dem att äta frukost, när de åkt till dagis och jobbet sover jag en timme till eller två.

Samtidigt har min pappa blivit väldigt sjuk och är på intensiven för lunginflammation och magsår. Själv har jag inte så djupa känslor pga allt, men det är ju väldigt synd om honom, och om min mamma och min syster. Något bättre är han dock nu, men rent allmänt har han också allvarliga sjukdomar som varierar.

Detta skrev jag 2 oktober.

Nu har jag varit på sjukhuset igen, och det verkar inte vara jättebråttom att stråla cancern. Vi kommer nog att vänta till vecka 30, och troligen kan bebisen vara kvar då också. Men sedan får man se hur bra cancern går bort, troligen måste cancern kollas varje halvår också. Nästa vecka ska jag träffa cancerläkare.

Allt känns väldigt konstigt, men det börjar bli lite bättre iallafall. Mina kollegor börjar ha lite koll på mitt jobb också, de har tagit över mina kurser, men förhoppningsvis kommer jag kunna ordna med min artikel jag fått accepterad. Kanske jag kan jobba lite grann nästa vecka. Mina föräldrar är här och hälsar på, men min pappa har fått lunginflammation så han är på sjukhuset.

Detta skrev jag 26 september.

Jag har blivit opererad för hjärncancer

Jag har inte mått så bra under graviditeten i sommar, och för drygt två veckor sedan fick jag ont i huvudet. Det visade sig vara hjärncancer som opererades förra lördagen, 3x3x4 cm. Nu håller den på att undersöks för att avgöra om den behöver bestrålas. I så fall ska jag troligtvis begå kejsarsnitt v 28, om några veckor. Annars skulle bebisen födas i januari.

Även om det var bra att bli opererad känns det väldigt konstigt och otäckt. Jag hoppas jag ska må bättre så småningom. Ni som vill och har mitt nummer får gärna ringa till mig.

Detta skrev jag i mitten av september.