Simon och David har gissningslekar:
- Något som har vingar och kan flyga och spruta eld
- En drake!
- Vad är det som har långt hår och en snippa?
- En mamma!
Monday, March 24, 2008
Saturday, March 15, 2008
Simon, nästan 5 år
Det fanns en tid då Simon ammades till sömns - inga problem med det. Det fanns en tid då han somnade bara i soffan. En tid i hans egen säng. En tid somnade han i storsängen, och vi bar honom till hans säng.
Som bebis tog vi på honom pyjamas. Lite äldre protesterade han, varm som han är räckte det med täcke. På kvällen, tills han vaknade under natten, var kall och kom till oss och vårt täcke.
Numera gillar han pyjamas - kanske för att det är Bamse på. Han har gärna på den hela dagen, även om det oftast blir dagkläder när vi tjatar lite, och kanske hjälper honom. Även nattblöjan har han gärna på ett tag på morgonen, även om det kommit nattkiss (som det gör nästan varje natt) i den. Simon är varm av sig, och nöjer sig gärna med kalsonger inne på dagen. På kvällen nattas han i sin säng, och somnar på fem minuter efter att vi läst färdigt. När han vaknar till under natten kommer han till oss - oftast nästan utan att vi märker det.
I morse efter frukost var han kissnödig och gick och kissade. Han tog av nattblöjan, lite nöjd att det inte var kiss i så den kan sparas. Vi bad honom ta av den där uppe när han tog på kalsonger.
Simon kom ner fullt påklädd, med kalsonger, byxor, T-shirt. Och det är mycket troligt att han tvättat händerna efter toabesöket. En 5-åring kan en hel del.
Som bebis tog vi på honom pyjamas. Lite äldre protesterade han, varm som han är räckte det med täcke. På kvällen, tills han vaknade under natten, var kall och kom till oss och vårt täcke.
Numera gillar han pyjamas - kanske för att det är Bamse på. Han har gärna på den hela dagen, även om det oftast blir dagkläder när vi tjatar lite, och kanske hjälper honom. Även nattblöjan har han gärna på ett tag på morgonen, även om det kommit nattkiss (som det gör nästan varje natt) i den. Simon är varm av sig, och nöjer sig gärna med kalsonger inne på dagen. På kvällen nattas han i sin säng, och somnar på fem minuter efter att vi läst färdigt. När han vaknar till under natten kommer han till oss - oftast nästan utan att vi märker det.
I morse efter frukost var han kissnödig och gick och kissade. Han tog av nattblöjan, lite nöjd att det inte var kiss i så den kan sparas. Vi bad honom ta av den där uppe när han tog på kalsonger.
Simon kom ner fullt påklädd, med kalsonger, byxor, T-shirt. Och det är mycket troligt att han tvättat händerna efter toabesöket. En 5-åring kan en hel del.
Wednesday, February 13, 2008
Barnens klädsmak
Simon har alltid föredragit mjuka kläder, så han har mycket mjukisbyxor. Särskilt nu på vintern passar det ju bra under overall och andra ytterkläder. Troligen har han ganska känslig hud, vi har klippt bort etiketter från flera tröjor.
Av någon anledning utgår man från att nästa barn är likadant. Så vi kör förstås med mjukisbyxor åt David, och det funkar bra. Men så en dag ville han ha fickor på byxorna att stoppa en leksak i. Jag kikade i garderoben, de mjukisbyxor som har fickor var i tvätten, och David protesterade bestämt när jag tog fram andra. Så jag provade med jeans - oj vad förtjust han blev! Sedan dess har han varit mycket nöjd med jeans, och vi har letat fram de vi har.
En dag råkade vi ta på David ett par för stora jeans (även om det går att vika upp benen, då blir de någorlunda ok). När vi försökte få honom att ta av dem använde han ett skäl han ofta hör oss använda t ex om att titta på film: Det ska jag göra efter dagis.
Av någon anledning utgår man från att nästa barn är likadant. Så vi kör förstås med mjukisbyxor åt David, och det funkar bra. Men så en dag ville han ha fickor på byxorna att stoppa en leksak i. Jag kikade i garderoben, de mjukisbyxor som har fickor var i tvätten, och David protesterade bestämt när jag tog fram andra. Så jag provade med jeans - oj vad förtjust han blev! Sedan dess har han varit mycket nöjd med jeans, och vi har letat fram de vi har.
En dag råkade vi ta på David ett par för stora jeans (även om det går att vika upp benen, då blir de någorlunda ok). När vi försökte få honom att ta av dem använde han ett skäl han ofta hör oss använda t ex om att titta på film: Det ska jag göra efter dagis.
Jag är inte för betyg
Om betygen är avsedda att öka fliten, att vara en belöning, varför ha betyg och inte guldstjärnor - eller pengar?
Om det är bra med mindre intervall, varför inte ha fler siffror, från 0 till 100% till exempel?
Varför tror man att man kan reglera barn genom belöningar, när det finns forskning som visar att belöningar inte fungerar i längden?
Varför är det viktigt att barnens motivering styrs av betyg? Går det inte att ha tillräckligt pedagogiska lärare till det? Och om det inte går, är det ämnet verkligen så viktigt?
Är en siffra/bokstav bästa sättet att ange vad man kan inom ett ämne?
Om det är bra med mindre intervall, varför inte ha fler siffror, från 0 till 100% till exempel?
Varför tror man att man kan reglera barn genom belöningar, när det finns forskning som visar att belöningar inte fungerar i längden?
Varför är det viktigt att barnens motivering styrs av betyg? Går det inte att ha tillräckligt pedagogiska lärare till det? Och om det inte går, är det ämnet verkligen så viktigt?
Är en siffra/bokstav bästa sättet att ange vad man kan inom ett ämne?
Jag gillar inte löst bajs
Det är inte toppenkul när ett barn har bajsat.
Och det är inte roligare om det är löst bajs.
Särskilt inte när lite trillar av blöjan på väg till papperskorgen.
Och utan att man märker det råkar man trampa i det.
Sedan bär man ut soppåsen, och tofflan gör spår på golvet.
Men det förstås, en del av golvet blev våttorkat i morse.
Och det är inte roligare om det är löst bajs.
Särskilt inte när lite trillar av blöjan på väg till papperskorgen.
Och utan att man märker det råkar man trampa i det.
Sedan bär man ut soppåsen, och tofflan gör spår på golvet.
Men det förstås, en del av golvet blev våttorkat i morse.
Tuesday, February 12, 2008
Och Nils växer fint
Idag, mindre än två veckor sedan förra vägningen, hade Nils gått upp nästan ett kilo: 4,52. Det är nog ingen slump att han äter så ofta. Han har också börjat titta mer, följa lite med blicken, och le litegrann.
Davids slutande
Lite rapport om hur det går - nästan bättre än jag hoppats på:
1. Sluta sova middag: Inga stora problem, fungerar bra. I stort sätt går det bra för David att vara vaken hela dagen. Ibland blir han överdrivet sprallig, eller lite ledsen för att han är så trött, ibland somnar han till och får sova en kvart eller så, men för det mesta går det jättebra. Han kan ha lite svårt att lugna sig på kvällen, vill inte sova säger han (vissa kvällar, inte alla), men somnar ändå lätt numera. Sover oftast hela natten i sin säng, även om han ibland ropar. Kommer sedan in till oss när han vaknat på morgonen.
2. Slutat med blöjor: Provar gärna pottan när han är nakenfis, men vill inte ha kalsonger istället för blöja. Vi tar det lugnt, pratar en hel del om det. Några gånger har vi sett att det är bajs på gång, och vi har hunnit till pottan.
3. Sluta med napp: Har minskat extremt mycket, mer än jag trodde. Om David inte ser någon napp pratar han sällan om den. Han har till och med sovit flera nätter utan den. Än så länge får han den om han ber om den på kvällen eller när han är ledsen, men kanske vi kan sluta helt rätt snart.
1. Sluta sova middag: Inga stora problem, fungerar bra. I stort sätt går det bra för David att vara vaken hela dagen. Ibland blir han överdrivet sprallig, eller lite ledsen för att han är så trött, ibland somnar han till och får sova en kvart eller så, men för det mesta går det jättebra. Han kan ha lite svårt att lugna sig på kvällen, vill inte sova säger han (vissa kvällar, inte alla), men somnar ändå lätt numera. Sover oftast hela natten i sin säng, även om han ibland ropar. Kommer sedan in till oss när han vaknat på morgonen.
2. Slutat med blöjor: Provar gärna pottan när han är nakenfis, men vill inte ha kalsonger istället för blöja. Vi tar det lugnt, pratar en hel del om det. Några gånger har vi sett att det är bajs på gång, och vi har hunnit till pottan.
3. Sluta med napp: Har minskat extremt mycket, mer än jag trodde. Om David inte ser någon napp pratar han sällan om den. Han har till och med sovit flera nätter utan den. Än så länge får han den om han ber om den på kvällen eller när han är ledsen, men kanske vi kan sluta helt rätt snart.
Thursday, January 31, 2008
Förskolans ¨åldersfördelning
Jag är ju väldigt nöjd med barnens förskola. Här anges den utåt som en avdelning med ca 25 barn, 1-5 år. Men på insidan finns en dörr att stänga mellan lilla och stora sidan. Tidig morgon och em när det inte är så många barn där, och inte så mycket personal är dörren öppen, och barnen kan leka med varandra och på vilken sida de vill. När fler barn och mer personal kommit stänger de dörren. Men ute kan de förstås leka med varandra också, och vill några stora gå över till lilla sidan och leka med något särskilt där är det också oftast ok. Så på många sätt är det två avdelningar, men väldigt flexibelt, och personalen, som är nära barnen och väldigt kompetenta, kan bestämma hur det ska uppdelas.
De har också små åldersgrupper, en per årskurs på stora sidan, lite färre barn per grupp på lilla sidan. Detta mest för planerad verksamhet när de flesta barnen är där, rita, måla, klistra, läsa böcker, sjunga, gå på diverse utflykter osv. Flera grupper tillsammans när det passar osv. Funkar väldigt bra!
Det vi delvis haft tur med är hur många barn det råkat vara i varje ålder. Simon flyttade från lilla till stora sidan när han var drygt tre - perfekt för honom, men året innan var det så många barn som på stora sidan att en del på lilla sidan var närmare fyra år. Lite synd, även om personalen förstås anpassade sig efter det. David skulle nog vinna på att flytta till stora sidan nu strax före tre år, men det är mycket fler barn där, och de flyttar grupper bara i augusti.
Också tur att Simons grupp var fyra barn förra året, sju barn nu. Något mycket med sju barn, men inte utom kontroll, och jättebra med lite fler i den här åldern.
Jag kan se för- och nackdelar med åldersgrupper (även på vår förskola) som är alla som är födda samma år: I början kan det ju vara väldigt stora skillnader på barnens utveckling - å andra sidan kanske man delar in i mindre grupper då, även inom varje år? För äldre barn, framför allt närmare fem år, är det ju dels mindre skillnad på utvecklingen, och det gör också att barnen kan lära känna blivande klasskompisar (fast det beror ju på var man bor och vilken skola man kommer att hamna på). Jag tror iofs också att det kan vara fördelar med spridd utveckling, barn är ju och ska vara olika!
De har också små åldersgrupper, en per årskurs på stora sidan, lite färre barn per grupp på lilla sidan. Detta mest för planerad verksamhet när de flesta barnen är där, rita, måla, klistra, läsa böcker, sjunga, gå på diverse utflykter osv. Flera grupper tillsammans när det passar osv. Funkar väldigt bra!
Det vi delvis haft tur med är hur många barn det råkat vara i varje ålder. Simon flyttade från lilla till stora sidan när han var drygt tre - perfekt för honom, men året innan var det så många barn som på stora sidan att en del på lilla sidan var närmare fyra år. Lite synd, även om personalen förstås anpassade sig efter det. David skulle nog vinna på att flytta till stora sidan nu strax före tre år, men det är mycket fler barn där, och de flyttar grupper bara i augusti.
Också tur att Simons grupp var fyra barn förra året, sju barn nu. Något mycket med sju barn, men inte utom kontroll, och jättebra med lite fler i den här åldern.
Jag kan se för- och nackdelar med åldersgrupper (även på vår förskola) som är alla som är födda samma år: I början kan det ju vara väldigt stora skillnader på barnens utveckling - å andra sidan kanske man delar in i mindre grupper då, även inom varje år? För äldre barn, framför allt närmare fem år, är det ju dels mindre skillnad på utvecklingen, och det gör också att barnen kan lära känna blivande klasskompisar (fast det beror ju på var man bor och vilken skola man kommer att hamna på). Jag tror iofs också att det kan vara fördelar med spridd utveckling, barn är ju och ska vara olika!
En nattlig kommentar
Simon kommer ofta till storsängen under natten. Häromnatten sa han:
- Pappa jag älskar dig så jag vill sova på din arm varje natt.
- Pappa jag älskar dig så jag vill sova på din arm varje natt.
Dagens mätning på Nils (31 januari)
Idag var Nils ungefär lika stor som Simon och David var när de föddes: Han vägde 3,62 kg och var 53 cm lång. Förstås ganska lite om man är nästan tre månader, men drar man bort de två månader han är för tidigt född ligger han bara lite under medel, så allt verkar bra med honom!
Wednesday, January 30, 2008
Beröm för sjalen! 21 januari
På Konsum i Lambohov, Linköping:
- Vilken fin sjal!
- Åh, tack, ja jag gillar den mycket
- Ja, jag hade en Eld
- Ja, det här är en av mina favoriter
- Jaså du har flera
- Ja, man fastnar ju lite
- Ja, det är ju så. De är väldigt sköna den där sorten.
- Ja, det tycker jag med.
Så det var helt klart en annan sjalfantast jag träffade! Och då är det ju självklart att det är sjalen man kommenterar, lite annat folk har ju tittat på Nils och tyckt det sett mysigt ut i sjalen, den här gången pratade vi bara sjal.
- Vilken fin sjal!
- Åh, tack, ja jag gillar den mycket
- Ja, jag hade en Eld
- Ja, det här är en av mina favoriter
- Jaså du har flera
- Ja, man fastnar ju lite
- Ja, det är ju så. De är väldigt sköna den där sorten.
- Ja, det tycker jag med.
Så det var helt klart en annan sjalfantast jag träffade! Och då är det ju självklart att det är sjalen man kommenterar, lite annat folk har ju tittat på Nils och tyckt det sett mysigt ut i sjalen, den här gången pratade vi bara sjal.
Förskolan eller hemma?
Som föräldraledig har man valet om storasyskonen ska vara hemma eller få gå på förskolan. Att ha dem på förskolan gör det ju ofta lättare som förälder, här är lite tankar om vad det gör för barnet.
Mest handlar tankarna om vad som gäller David. För Simon är mycket som liknar, och mycket som är ännu viktigare.
På förskolan finns förskollärare (m fl) som David kunnat knyta an till. Davids lilla grupp består av tre jämnåriga (skiljer bara ett per månader). Nästan varje fm (troligtvis skulle det vara alla tre om det gällde ett FL-barn) har de en planerad aktivitet: Att måla/rita, att baka (lekdeg eller på riktigt), gymnastik och sedan massage, promenad till skogen eller lekplats, utflykt till biblioteket, promenad till skolan (där förskolan post finns), mm. I övrigt har ju David både chansen att leka på lilla sidan, de är ute i princip varje dag, och när det inte är så många barn på dagis öppnar de så han kan vara på stora sidan också, och leka med stora barn.
Ännu en sak: lunch, som också är i den lilla gruppen. Massor med saker som att säga varsågod, smaka på olika saker, äta upp (det mesta iallafall), ta för sig själv, äta själv, prata med kompisarna när man äter, duka undan, tvätta händerna efter maten. David har precis slutat sova middag efter maten, då har de en lugn lässtund. Även annars läser de böcker, särskilt om barnen vill förstås.
Mycket bra tycker jag, vi är också väldigt nöjda med vår förskola. Men samtidigt är det väl knappast en enda sak av detta som är helt omöjlig att göra på något annat sätt. Det jag skriver är till stor del sådant som fortsätter för äldre barn, som utvecklas med åldern, och som känns viktigare. Särskilt det med fler kompisar i gruppen, att kunna leka med dem, och också hur man agerar med/mot olika, hur man löser konflikter. En fördel med förskolan är ju då att barnen känner varandra, även man kan träffa samma på Öppna Förskolan blir det troligtvis inte lika regelbundet där? Beror på om man kan styra upp det och träffa samma personer - i treårsåldern är nog det lättare än i fyra-femårsåldern, då det är bra att träffa fler. Simons grupp har i det sammanhanget haft stor tur att den gick från 4 till 7 barn i höstas - perfekt i utvecklingssynpunkt!
Det var ju rent allmänt om förskolans fördelar, de flesta finns ju där för 15-timmarsbarnen. Nackdelar tror jag dels är att man som förälder blir lite tidsbunden, dels att det troligtvis är mer fullt de 15 timmarna, även om det delvis beror på hur personalen planerar, om alla 15-timmarsbarn är samma tid, och om deltidspersonalen då är schemalagd - eller om de sprider ut 15-timmarsbarnen, men det kan ju också vara en nackdel med tanke på hur smågrupperna då blir.
Mest handlar tankarna om vad som gäller David. För Simon är mycket som liknar, och mycket som är ännu viktigare.
På förskolan finns förskollärare (m fl) som David kunnat knyta an till. Davids lilla grupp består av tre jämnåriga (skiljer bara ett per månader). Nästan varje fm (troligtvis skulle det vara alla tre om det gällde ett FL-barn) har de en planerad aktivitet: Att måla/rita, att baka (lekdeg eller på riktigt), gymnastik och sedan massage, promenad till skogen eller lekplats, utflykt till biblioteket, promenad till skolan (där förskolan post finns), mm. I övrigt har ju David både chansen att leka på lilla sidan, de är ute i princip varje dag, och när det inte är så många barn på dagis öppnar de så han kan vara på stora sidan också, och leka med stora barn.
Ännu en sak: lunch, som också är i den lilla gruppen. Massor med saker som att säga varsågod, smaka på olika saker, äta upp (det mesta iallafall), ta för sig själv, äta själv, prata med kompisarna när man äter, duka undan, tvätta händerna efter maten. David har precis slutat sova middag efter maten, då har de en lugn lässtund. Även annars läser de böcker, särskilt om barnen vill förstås.
Mycket bra tycker jag, vi är också väldigt nöjda med vår förskola. Men samtidigt är det väl knappast en enda sak av detta som är helt omöjlig att göra på något annat sätt. Det jag skriver är till stor del sådant som fortsätter för äldre barn, som utvecklas med åldern, och som känns viktigare. Särskilt det med fler kompisar i gruppen, att kunna leka med dem, och också hur man agerar med/mot olika, hur man löser konflikter. En fördel med förskolan är ju då att barnen känner varandra, även man kan träffa samma på Öppna Förskolan blir det troligtvis inte lika regelbundet där? Beror på om man kan styra upp det och träffa samma personer - i treårsåldern är nog det lättare än i fyra-femårsåldern, då det är bra att träffa fler. Simons grupp har i det sammanhanget haft stor tur att den gick från 4 till 7 barn i höstas - perfekt i utvecklingssynpunkt!
Det var ju rent allmänt om förskolans fördelar, de flesta finns ju där för 15-timmarsbarnen. Nackdelar tror jag dels är att man som förälder blir lite tidsbunden, dels att det troligtvis är mer fullt de 15 timmarna, även om det delvis beror på hur personalen planerar, om alla 15-timmarsbarn är samma tid, och om deltidspersonalen då är schemalagd - eller om de sprider ut 15-timmarsbarnen, men det kan ju också vara en nackdel med tanke på hur smågrupperna då blir.
Kinkig i maten?
Jag var kinkig som barn. Är fortfarande rätt liten i maten, avskyr kommentarer om hur lite jag äter (som det hänt att jag fått på jobbet). Det här ligger i bakgrunden till den inställning jag har nu:
Man måste inte smaka
Man måste inte äta upp
Man känner bäst själv om man är mätt
Det är också så att man behöver inte äta mångsidigt vid varje måltid. Man kan äta potatis i två veckor, köttbullar i två veckor, ärtor i två veckor. Då har man fått i sig både kolhydrater, protein och vitaminer.
Min approach till måltiderna är att det alltid ska finnas något som var och en tycker om. Köttgryta med potatis och lösa tomater - var och en väljer vad de vill ha. Bara potatis är ok. Eller bara tomater. Kokt torsk, potatis, ägg, ärtor, skirat smör. Pastasås, pasta, en omtyckt grönsak. Eventuellt smörgås till. Även om man som vuxen gärna serverar det blandat är det bättre ur denna aspekt att servera det separat.
Jag har också läst att det är väldigt vanligt att barn blir kräsna (Simon är åt det hållet). Försiktiga med att smaka nya saker - kanske det är ett överlevnadsarv. Simon gillar korv stroganoff - men häromdagen såg han att jag hade i senap, och ville knappt smaka.
På förskolan tror jag de delvis har en annan inställning, jobbar med att man ska smaka, man ska äta upp det man tagit (tror inte de tvingar det till varje pris, men det är den grundläggande principen de jobbar med). OK för mig, men inget jag vill driva. Enligt dem äter Simon det mesta.
I vår familj finns också en annan aspekt just nu, som nog delvis beror på min neutrala inställning: Framför allt är det nog Simon som undrar var gränsen går, får han bestämma också? Om man vill ha majs till maten, får man det? Om man ändrar sig till ärtor, får man det? Man kan också välja frysta eller värmda... Och till att börja med kändes det inte som något problem: En närstående människa som gärna vill ha något särskilt - visst kan han/hon få det. Nu har det urartat, vi har övergått till att eventuellt säga ja till första önskemålet, men sedan blir det som vi bestämt. Ja, vi hör att du gärna vill ha pannkakor istället, men det kan vi inte göra idag. Vi ska komma ihåg det, så kan vi göra det en annan dag.
Man måste inte smaka
Man måste inte äta upp
Man känner bäst själv om man är mätt
Det är också så att man behöver inte äta mångsidigt vid varje måltid. Man kan äta potatis i två veckor, köttbullar i två veckor, ärtor i två veckor. Då har man fått i sig både kolhydrater, protein och vitaminer.
Min approach till måltiderna är att det alltid ska finnas något som var och en tycker om. Köttgryta med potatis och lösa tomater - var och en väljer vad de vill ha. Bara potatis är ok. Eller bara tomater. Kokt torsk, potatis, ägg, ärtor, skirat smör. Pastasås, pasta, en omtyckt grönsak. Eventuellt smörgås till. Även om man som vuxen gärna serverar det blandat är det bättre ur denna aspekt att servera det separat.
Jag har också läst att det är väldigt vanligt att barn blir kräsna (Simon är åt det hållet). Försiktiga med att smaka nya saker - kanske det är ett överlevnadsarv. Simon gillar korv stroganoff - men häromdagen såg han att jag hade i senap, och ville knappt smaka.
På förskolan tror jag de delvis har en annan inställning, jobbar med att man ska smaka, man ska äta upp det man tagit (tror inte de tvingar det till varje pris, men det är den grundläggande principen de jobbar med). OK för mig, men inget jag vill driva. Enligt dem äter Simon det mesta.
I vår familj finns också en annan aspekt just nu, som nog delvis beror på min neutrala inställning: Framför allt är det nog Simon som undrar var gränsen går, får han bestämma också? Om man vill ha majs till maten, får man det? Om man ändrar sig till ärtor, får man det? Man kan också välja frysta eller värmda... Och till att börja med kändes det inte som något problem: En närstående människa som gärna vill ha något särskilt - visst kan han/hon få det. Nu har det urartat, vi har övergått till att eventuellt säga ja till första önskemålet, men sedan blir det som vi bestämt. Ja, vi hör att du gärna vill ha pannkakor istället, men det kan vi inte göra idag. Vi ska komma ihåg det, så kan vi göra det en annan dag.
Nils på BVC 14 januari
Mindre än en vecka efter förra besöket hade han gått upp två hekto!
Det känns jättebra, varken sjuksköterskan eller doktorn hittade några andra problem. Dags att börja amma utan vårtskyddet, lite pyssligare i början, men jag tror det går bra.
Det känns jättebra, varken sjuksköterskan eller doktorn hittade några andra problem. Dags att börja amma utan vårtskyddet, lite pyssligare i början, men jag tror det går bra.
Bus eller bråk?
Simon och David gillar att brottas, busa, kanske knuffas lite. De leker nöjda på det viset - medan jag tänker väldigt mycket på risken att de knuffar för hårt, att de ramlar mot ett bordshörn, att den ena råkar göra illa den andra. Och medan jag försöker behärska mig hör jag något som liknar ekande tjat: Var försiktiga, akta så det inte gör ont, bla bla bla. Vilket jag tror delvis bidrar till att om/när någon gör sig illa börjar han gråta och ropa Mamma, mamma istället för att säga till den andre (vilket också händer, men inte alltid).
Och jag minns en av mina favoritlekar när syrran och jag killades/brottades, och mamma sa "sluta nu, för det slutar alltid med gråt". Vi hade så roligt så vi fortsatte - tills den ena slog huvudet i väggen och började gråta. Men osams blev vi inte för det - vad jag minns...
Och jag minns en av mina favoritlekar när syrran och jag killades/brottades, och mamma sa "sluta nu, för det slutar alltid med gråt". Vi hade så roligt så vi fortsatte - tills den ena slog huvudet i väggen och började gråta. Men osams blev vi inte för det - vad jag minns...
Monday, January 28, 2008
Nils på BVC 8 januari
Lite drygt 2 månader gammal vägde Nils 2,95 kg. Han hade då gått upp 1,5 hekto på mindre än en vecka. Jätteskönt eftersom han börjat amma ordentligt på allvar, och inte var förkyld längre. Och 50,5 cm lång var han.
Tuesday, January 8, 2008
Det är ju fånigt vad man tänker ibland
Min och Jan-Eriks plan har alltid varit 2 eller 3 barn, med möjlighet att ändra sig efter varje.
Efter nummer 1 ändrade vi oss inte, utan nummer 2 fick gärna komma. Och efter nummer 2 funderade vi lite på hur länge vi ville vänta med nummer 3 - men det var inte så länge.
Och så blev jag sjuk, att jag samtidigt väntade nummer 3 var jobbigt - delvis så jobbigt att jag nästan ångrade det - och inte hade det varit bättre att vänta honom vare sig tidigare eller senare. Jag blev helt säker på att vi inte skulle ha fler än 3, funderade t o m på att man ju kan sterilisera sig samtidigt som kejsarsnitt, men väntade ändå med att bestämma något sådant.
Att nummer 3 kom ut var ju bra, det tog lite tid att anknyta och det var ju jobbigt att han var så tidig att han måste vara på sjukhus en dryg månad. Men nu är han hemma, ammar bra, växer fint. Familjen har blivit 5 personer. Vi knyter an till varandra, vi myser, vi trivs ihop. Perfekt lagom med 3 killar, 3 bockarna Bruse eller 3 musketörer kanske.
Fast Simon pratar om hur det kan bli fler bebisar, flickor och pojkar, om jag får fler pappafrön.
Och här kommer det fåniga: Jag har börjat fundera på vad man skulle välja för namn om det vore 4 barn i familjen.
Om det kom en flicka?
Simon, David, Nils och Elina?
Simon, David, Nils och Saga?
Simon, David, Nils och Klara?
Simon, David, Nils och Stella?
Simon, David, Nils och Pippi (tyckte Simon idag)?
Om det kom en pojke?
Simon, David, Nils och Linus?
Simon, David, Nils och Ante?
Simon, David, Nils och Börje?
Det är verkligen fånigt. Jag ska vara hemma länge och njuta av sista bebisen nu. Och sedan ska jag satsa på min karriär, jag har flera intressanta saker jag vill göra på jobbet. Och sedan är jag ändå för gammal för att skaffa fler barn. Och det är alldeles lagom med tre. Så det så!
Efter nummer 1 ändrade vi oss inte, utan nummer 2 fick gärna komma. Och efter nummer 2 funderade vi lite på hur länge vi ville vänta med nummer 3 - men det var inte så länge.
Och så blev jag sjuk, att jag samtidigt väntade nummer 3 var jobbigt - delvis så jobbigt att jag nästan ångrade det - och inte hade det varit bättre att vänta honom vare sig tidigare eller senare. Jag blev helt säker på att vi inte skulle ha fler än 3, funderade t o m på att man ju kan sterilisera sig samtidigt som kejsarsnitt, men väntade ändå med att bestämma något sådant.
Att nummer 3 kom ut var ju bra, det tog lite tid att anknyta och det var ju jobbigt att han var så tidig att han måste vara på sjukhus en dryg månad. Men nu är han hemma, ammar bra, växer fint. Familjen har blivit 5 personer. Vi knyter an till varandra, vi myser, vi trivs ihop. Perfekt lagom med 3 killar, 3 bockarna Bruse eller 3 musketörer kanske.
Fast Simon pratar om hur det kan bli fler bebisar, flickor och pojkar, om jag får fler pappafrön.
Och här kommer det fåniga: Jag har börjat fundera på vad man skulle välja för namn om det vore 4 barn i familjen.
Om det kom en flicka?
Simon, David, Nils och Elina?
Simon, David, Nils och Saga?
Simon, David, Nils och Klara?
Simon, David, Nils och Stella?
Simon, David, Nils och Pippi (tyckte Simon idag)?
Om det kom en pojke?
Simon, David, Nils och Linus?
Simon, David, Nils och Ante?
Simon, David, Nils och Börje?
Det är verkligen fånigt. Jag ska vara hemma länge och njuta av sista bebisen nu. Och sedan ska jag satsa på min karriär, jag har flera intressanta saker jag vill göra på jobbet. Och sedan är jag ändå för gammal för att skaffa fler barn. Och det är alldeles lagom med tre. Så det så!
Lite om mitt sjallager...
Hur många sjalar/selar har du?
11
Vilka är det?
TriCotti (används inte, ska nog snart lånas ut)
Moby D (används nog mest just nu)
Patapum (används inte, föredrar nog Ergo. Kanske ska låna ut den med?)
Easycare Hav (används en del)
Easycare Norrsken (har inte använts än, men snart så)
Hoppediz Dublin (lite kortare, blir nog använd till stadigare bebis framöver, på höften eller ryggen)
Didymos Lisa ringsjal (har småprovats lite, vi får se om/när jag/någon faller för den. Kanske lånas ut)
Hoppediz Rio (kommer helt klart användas framåt våren/sommaren, har härliga sommarfärger.)
Easycare Norrsken bärpåse (används en hel del)
Amazonas Carry Sling Laguna (kommer nog också användas till sommaren. Har också varit hängmatta på landet)
Ergo denim (användes senast på nyårsafton, men behövs inte så mycket just nu)
Vilka använder du mest?
Se ovan. Moby D just nu.
Vilken skulle du aldrig sälja?
Svår fråga. Jag kan inte välja bara en - och det är ingen jag är sugen på att säljs. Men jag är en hamster. Ringsjalen har jag inte riktigt kommit till rätta med så mycket att jag trivs med den, så kanske jag ska byta den mot en annan ringsjal. Och Patapum är ju lite onödig eftersom vi föredrar Ergo.
Vilket är största fyndet?
Moby D och Easycare Norrsken har jag ju fått i present. Amazonas Carry Sling Laguna är både jättefin och hade bra pris, och skön kvalitet tycker jag. Men jag gillar alla, så det är svårt att säga.
Och vilken sjal skulle du aldrig köpa?
Bära barn-sjalar är jag inte alls sugen på, de är så korta så då tror jag mer på bärpåse eller ringsjal. Trikåsjal är bra att ha en nu, men någon fler är jag inte så intresserad av.
11
Vilka är det?
TriCotti (används inte, ska nog snart lånas ut)
Moby D (används nog mest just nu)
Patapum (används inte, föredrar nog Ergo. Kanske ska låna ut den med?)
Easycare Hav (används en del)
Easycare Norrsken (har inte använts än, men snart så)
Hoppediz Dublin (lite kortare, blir nog använd till stadigare bebis framöver, på höften eller ryggen)
Didymos Lisa ringsjal (har småprovats lite, vi får se om/när jag/någon faller för den. Kanske lånas ut)
Hoppediz Rio (kommer helt klart användas framåt våren/sommaren, har härliga sommarfärger.)
Easycare Norrsken bärpåse (används en hel del)
Amazonas Carry Sling Laguna (kommer nog också användas till sommaren. Har också varit hängmatta på landet)
Ergo denim (användes senast på nyårsafton, men behövs inte så mycket just nu)
Vilka använder du mest?
Se ovan. Moby D just nu.
Vilken skulle du aldrig sälja?
Svår fråga. Jag kan inte välja bara en - och det är ingen jag är sugen på att säljs. Men jag är en hamster. Ringsjalen har jag inte riktigt kommit till rätta med så mycket att jag trivs med den, så kanske jag ska byta den mot en annan ringsjal. Och Patapum är ju lite onödig eftersom vi föredrar Ergo.
Vilket är största fyndet?
Moby D och Easycare Norrsken har jag ju fått i present. Amazonas Carry Sling Laguna är både jättefin och hade bra pris, och skön kvalitet tycker jag. Men jag gillar alla, så det är svårt att säga.
Och vilken sjal skulle du aldrig köpa?
Bära barn-sjalar är jag inte alls sugen på, de är så korta så då tror jag mer på bärpåse eller ringsjal. Trikåsjal är bra att ha en nu, men någon fler är jag inte så intresserad av.
Monday, January 7, 2008
Sprudlande fantasi
Vi satt och åt frukost. Simon ska en ostskiva, som började prata med osthyveln:
- Vad heter ni för något?
- Vi heter Barcelona.
- Oj, vilket konstigt namn
...och samtalet fortsatte en stund. En av Simons förskolekompisar härstammar från Barcelona, så det är nog därför han känner till det. Vi har aldrig pratat om det vad vi kan komma på.
- Vad heter ni för något?
- Vi heter Barcelona.
- Oj, vilket konstigt namn
...och samtalet fortsatte en stund. En av Simons förskolekompisar härstammar från Barcelona, så det är nog därför han känner till det. Vi har aldrig pratat om det vad vi kan komma på.
Om nattning
Lite om hur vår nattningsrutin är. David är som sagt på väg att sluta sova middag, vi får väl se hur timingen blir för honom och Simon då. En fråga är ju hur man lättast varvar ner. Det är inte självklart vad de mest behöver, springa av sig massor av energi, eller lugna ner sig, mer tid för att slappna av.
Just nu är det något åt det här hållet:
Vi börjat nattrutinen med sprall, bus med oss och sedan nakenspringning och dans. Borstar tänderna, kvällskissar, smörjer lite där de är torra under armarna och kring munnen. Sedan säger vi att vi är färdiga, börjar slå av musik osv. Vill de springa en liten stund till får de det, men vi är trötta, ska inte leka mer, snart är det dags att lägga oss och läsa bok. Och så går vi runt och pysslar ett tag, typ sorterar tvätt osv, frågar då och då om vi ska lägga oss. Och så småningom gör vi det, läser bok och sedan varierar det hur lång tid det tar innan han somnar. Nu när David har slutat sova middag (mer eller mindre iallafall) somnar han fort, men innan var det svårt att veta när man skulle börja.
Nattsömnen varierar, vissa nätter som en stock medan andra nätter ropas det och promeneras mer.
Just nu är det något åt det här hållet:
Vi börjat nattrutinen med sprall, bus med oss och sedan nakenspringning och dans. Borstar tänderna, kvällskissar, smörjer lite där de är torra under armarna och kring munnen. Sedan säger vi att vi är färdiga, börjar slå av musik osv. Vill de springa en liten stund till får de det, men vi är trötta, ska inte leka mer, snart är det dags att lägga oss och läsa bok. Och så går vi runt och pysslar ett tag, typ sorterar tvätt osv, frågar då och då om vi ska lägga oss. Och så småningom gör vi det, läser bok och sedan varierar det hur lång tid det tar innan han somnar. Nu när David har slutat sova middag (mer eller mindre iallafall) somnar han fort, men innan var det svårt att veta när man skulle börja.
Nattsömnen varierar, vissa nätter som en stock medan andra nätter ropas det och promeneras mer.
Skillnader mellan förr och nu
Det är förstås mycket som skiljer sig mellan förr och nu - och mycket som är likt också.
En sak jag kom att tänka på är alla fritidsaktiviteter jag hade: Längdskidor, utförsåkning, mulle, strövare, skridskoskola, baka kaka, keramik, vi syr kramdjur, schack, sjunga kör, ridning, spela blockflöjt, piano, fiol, mm, mm. Mamma undrade ibland om det var för mycket, men jag gillade allt (dock var inte allt samtidigt).
Hittills har vi gjort babysim/minisim med barnen, suzukifiol med Simon. Det finns massor med fler aktiviteter som verkar roliga, men jag tror det blir svårt att hinna med, och så är de ju inte så gamla än. Och det kommer ju bli så att mer tid läggs på förskola/fritids - vilket har både för- och nackdelar. Jag hoppas jag ser upp så det inte blir för mycket, man orkar inte allt.
En sak jag kom att tänka på är alla fritidsaktiviteter jag hade: Längdskidor, utförsåkning, mulle, strövare, skridskoskola, baka kaka, keramik, vi syr kramdjur, schack, sjunga kör, ridning, spela blockflöjt, piano, fiol, mm, mm. Mamma undrade ibland om det var för mycket, men jag gillade allt (dock var inte allt samtidigt).
Hittills har vi gjort babysim/minisim med barnen, suzukifiol med Simon. Det finns massor med fler aktiviteter som verkar roliga, men jag tror det blir svårt att hinna med, och så är de ju inte så gamla än. Och det kommer ju bli så att mer tid läggs på förskola/fritids - vilket har både för- och nackdelar. Jag hoppas jag ser upp så det inte blir för mycket, man orkar inte allt.
Saturday, January 5, 2008
Dags att sluta!
David är 2,5 år drygt, och nu planerar vi att sluta med tre saker:
1. Middagssovning
2. Blöjor
3. Napp
Troligtvis i den ordningen. På dagis har han helt klart behövt sova middag i höst - men på sistone därför somnat sent på kvällen. Nu på jullovet har han fått ha sovmorgon, sovit i bilen när vi åkt bort över jul, men annars inte behövt sova, det har räckt med lite paus, någon dag tio minuters sömn. Och rätt lätt att somna på kvällen.
Blöjor. Ingen panik att sluta, men vi pratar mer och mer om det, och han har börjat gilla att vara naken. Och då gått till pottan flera gånger, ibland har det kommit kiss/bajs. På frågan om han vill ha kalsonger har svaret varit nej - men idag var det ja! Att det sedan blev kiss i byxorna, och att han efter det ville ha blöja gör ju inget direkt, vi har börjat!
Att sluta med nappen helt är ingen brådska, men att dra ner på användandet vore skönt - han har använt den jättemycket under hösten. Idealet att han bara har den när han ska sova, ok även när han ska mysa/vila eller åka bil. Vi har börjat prata om den också, och till viss del är han villig att ta ut den - t ex springer man fortare när man inte har napp. Vi har också dragit ner det till en napp i taget.
En sak i taget, men vi har börjat och är på rätt väg!
1. Middagssovning
2. Blöjor
3. Napp
Troligtvis i den ordningen. På dagis har han helt klart behövt sova middag i höst - men på sistone därför somnat sent på kvällen. Nu på jullovet har han fått ha sovmorgon, sovit i bilen när vi åkt bort över jul, men annars inte behövt sova, det har räckt med lite paus, någon dag tio minuters sömn. Och rätt lätt att somna på kvällen.
Blöjor. Ingen panik att sluta, men vi pratar mer och mer om det, och han har börjat gilla att vara naken. Och då gått till pottan flera gånger, ibland har det kommit kiss/bajs. På frågan om han vill ha kalsonger har svaret varit nej - men idag var det ja! Att det sedan blev kiss i byxorna, och att han efter det ville ha blöja gör ju inget direkt, vi har börjat!
Att sluta med nappen helt är ingen brådska, men att dra ner på användandet vore skönt - han har använt den jättemycket under hösten. Idealet att han bara har den när han ska sova, ok även när han ska mysa/vila eller åka bil. Vi har börjat prata om den också, och till viss del är han villig att ta ut den - t ex springer man fortare när man inte har napp. Vi har också dragit ner det till en napp i taget.
En sak i taget, men vi har börjat och är på rätt väg!
Present till morfar
- När morfar fyller år kan han få sprit i present, föreslog Simon
Jättebra idé! Det han menade var nämligen sådan man tvättar händerna i, vi har köpt det på apoteket (kan rekommenderas!) och pratat mycket om hur viktigt det är att tvätta händerna med tvål eller sprit när man är förkyld, så inte Nils som är så liten och morfar som är så gammal och känslig blir sjuka.
Och vi hann ge morfar det redan nu till jul.
Jättebra idé! Det han menade var nämligen sådan man tvättar händerna i, vi har köpt det på apoteket (kan rekommenderas!) och pratat mycket om hur viktigt det är att tvätta händerna med tvål eller sprit när man är förkyld, så inte Nils som är så liten och morfar som är så gammal och känslig blir sjuka.
Och vi hann ge morfar det redan nu till jul.
Tre fina julklappar jag fick
Mina tre barn gav mig varsin bok - Jan-Erik har nog hjälpt dem att köpa böckerna.
Nils gav mig "Hold on to your kids" av Gordon Neufelt. Ska bli jättespännande att läsa, hoppas jag fixar det. Har börjat, tror det kommer utmana och stimulera tankar.
David gav mig "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Har jag läst men vill gärna ha.
Simon gav mig "Punished by rewards" av Alfie Kohn. Jag har läst mycket om den på nätet, så även den ska bli intressant.
Nils gav mig "Hold on to your kids" av Gordon Neufelt. Ska bli jättespännande att läsa, hoppas jag fixar det. Har börjat, tror det kommer utmana och stimulera tankar.
David gav mig "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Har jag läst men vill gärna ha.
Simon gav mig "Punished by rewards" av Alfie Kohn. Jag har läst mycket om den på nätet, så även den ska bli intressant.
Letar tomten efter snälla barn?
Ja, hur är det egentligen? Får bara snälla barn julklappar?
- Ja, och inte elaka barn
- Ja, och alla barn är snälla
- Nej, alla barn får julklappar
Jag håller på alternativ nummer 2, alla barn är snälla. Vet faktiskt inte hur jag vill definiera "elak", är någon det överhuvudtaget? Att man t ex slår någon när man blir jättearg ser jag som uttryck för en känsla. Inte det bästa man kan göra, men något som kan hända om man har svårt att behärska sig. Och rent allmänt är ju det något man kan göra bättre med åldern.
Finns det vuxna som är elaka? Eller är det även där en följd av ens känslomässiga utveckling eller vad jag ska säga? Är fängelse (eller inga julklappar) verkligen det bästa man kan göra åt "elaka" vuxna?
Jag vill se alla som snälla i grund och botten.
- Ja, och inte elaka barn
- Ja, och alla barn är snälla
- Nej, alla barn får julklappar
Jag håller på alternativ nummer 2, alla barn är snälla. Vet faktiskt inte hur jag vill definiera "elak", är någon det överhuvudtaget? Att man t ex slår någon när man blir jättearg ser jag som uttryck för en känsla. Inte det bästa man kan göra, men något som kan hända om man har svårt att behärska sig. Och rent allmänt är ju det något man kan göra bättre med åldern.
Finns det vuxna som är elaka? Eller är det även där en följd av ens känslomässiga utveckling eller vad jag ska säga? Är fängelse (eller inga julklappar) verkligen det bästa man kan göra åt "elaka" vuxna?
Jag vill se alla som snälla i grund och botten.
Babybjörn, bärselar och bärsjalar
Om man ser hur det är att bära bebisar och barn med olika saker känner jag det som att Babybjörn är att hänga på axlarna, selar som Patapum och Ergo är att få stöd på höften, medan sjal är att surra runt bröstet, vilket blir mycket lättare att bära, med hela kroppen.
Jag återkommer nog med mer berättelse om hur bärsjalarna kom in i mitt liv.
Jag återkommer nog med mer berättelse om hur bärsjalarna kom in i mitt liv.
Friday, January 4, 2008
Framstående utbildningsmiljö!
I våras anmälde vi studierektorsområdet Reglersystem till Högskoleverkets utmärkelse för framstående utbildningsmiljöer. Intressant att skriva ner vad vi gör, och hur vi tycker vi fungerar. Det var 26 miljöer som anmälde sig, vi var en av 9 som gick vidare till en djupare undersökning. Tyvärr kunde jag inte vara med på den, då den var när Nils precis hade fötts, men resten av avdelningen engagerade sig förstås.
Vi blev sedan utsedda till en av fem "som är särskilt framstående och som kan uppvisa mycket hög kvalitet på utbildningen".
Jätteroligt! Mer info finns på HSV.
Vi blev sedan utsedda till en av fem "som är särskilt framstående och som kan uppvisa mycket hög kvalitet på utbildningen".
Jätteroligt! Mer info finns på HSV.
Thursday, January 3, 2008
Kjell Bergkvist - vilken stjärna!
I senaste Mama-tidningen finns en lång artikel om Kjell Bergkvist, och han verkar så insiktsfull (emot mina fördomar mot kändisar).
Han berättar om hur viktigt det varit att tillbringa tid med barnen, hur han flyttade efter sin exfru när de skiljdes för att kunna vara mycket med dem, han verkar vara jätteengagerad i dem, deras aktiviteter osv - varannan helg räckte inte.
Han pratar inte om sin äldsta dotter (33 år) eftersom hon inte vill det och han såklart respekterar henne. Yngsta sonen får inte vara med för bild eftersom hans privatliv är viktigt, att inte exploatera honom. Mittendöttrarna tyckte det var kul att vara med på bilderna, så det var de. Han verkar stå dem så nära, de är så viktiga för honom. Han var med på 18-årsfesten, så tonårsfrigörelsen verkar vara så bra, de ringer ofta och pratar med varandra osv.
Pappaledig har han varit mer än ett halvår med varje barn, och det är ju inte jättevanligt (även om det kommer mer och mer), för honom var och är tiden viktig.
Ja, jag fick så gott intryck av honom. Här kommer min favoritkändislista just nu, utan rangordning:
Kjell Bergkvist (föräldrainsikt)
Peter Jidhe (sportig snygging)
Ernst Kirchsteiger (från Degerfors, och vilket namn)
Martin Stenmar (som dubbar Blixten McQueen).
Han berättar om hur viktigt det varit att tillbringa tid med barnen, hur han flyttade efter sin exfru när de skiljdes för att kunna vara mycket med dem, han verkar vara jätteengagerad i dem, deras aktiviteter osv - varannan helg räckte inte.
Han pratar inte om sin äldsta dotter (33 år) eftersom hon inte vill det och han såklart respekterar henne. Yngsta sonen får inte vara med för bild eftersom hans privatliv är viktigt, att inte exploatera honom. Mittendöttrarna tyckte det var kul att vara med på bilderna, så det var de. Han verkar stå dem så nära, de är så viktiga för honom. Han var med på 18-årsfesten, så tonårsfrigörelsen verkar vara så bra, de ringer ofta och pratar med varandra osv.
Pappaledig har han varit mer än ett halvår med varje barn, och det är ju inte jättevanligt (även om det kommer mer och mer), för honom var och är tiden viktig.
Ja, jag fick så gott intryck av honom. Här kommer min favoritkändislista just nu, utan rangordning:
Kjell Bergkvist (föräldrainsikt)
Peter Jidhe (sportig snygging)
Ernst Kirchsteiger (från Degerfors, och vilket namn)
Martin Stenmar (som dubbar Blixten McQueen).
"Duktig", är det ett bra ord?
Jag tänker mycket på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.
Ordet "duktig" kan ju mycket väl påverka självförtroendet, inget fel i det. Att känna att man kan saker. Att andra ser en - men det är ju lika viktigt att de ser en oberoende av vad man kan.
Varför är det viktigt att man är duktig? Är det inte viktigare att det är roligt?
- Vad duktig du är som kan gunga!
- Vad roligt det är att gunga!
Är det viktigt att andra tycker man är duktig? Att de avgör vad som räknas? Eller att man själv känner sig nöjd med det man gör, vad man lär sig? Och delar känslan med andra.
Jag vill gärna dela känslorna med barnen. Vara glad med den när de blir stolta, klarar något de prövat. Och visst, jag pratar också om "oj vad du kan". Att uppmärksamma framsteg: "Tänk att du kan det fast det är lite knöligt. När du var tre år kunde du inte".
Jag är emot att bedöma andra (fast jag är lärare), jag tror på vikten av självkänslan, att bedöma sig själv.
Mitt boktips som jag läst är Unconditional Parenting av Alfie Kohn, http://www.alfiekohn.com/index.html Tankesättet är också relaterat till hans mest genomslående bok, Punished by Rewards. Tyvärr finns inget av det översatt till svenska vad jag vet.
Sedan ska jag säga att ordet duktig, att berömma osv är inte hela världen, ingen jättekris. Men Alfie Kohns princip är väldigt intressant och väldigt givande tycker jag. Och var går egentligen mellan att ge straff, och att bara belöna ibland, dvs inte belöna när barnen gör "fel"?
Det här skrev jag för några veckor sedan (och tycker fortfarande). Idag ritade barnen. David frågade flera gånger: "År det fint?"
Ordet "duktig" kan ju mycket väl påverka självförtroendet, inget fel i det. Att känna att man kan saker. Att andra ser en - men det är ju lika viktigt att de ser en oberoende av vad man kan.
Varför är det viktigt att man är duktig? Är det inte viktigare att det är roligt?
- Vad duktig du är som kan gunga!
- Vad roligt det är att gunga!
Är det viktigt att andra tycker man är duktig? Att de avgör vad som räknas? Eller att man själv känner sig nöjd med det man gör, vad man lär sig? Och delar känslan med andra.
Jag vill gärna dela känslorna med barnen. Vara glad med den när de blir stolta, klarar något de prövat. Och visst, jag pratar också om "oj vad du kan". Att uppmärksamma framsteg: "Tänk att du kan det fast det är lite knöligt. När du var tre år kunde du inte".
Jag är emot att bedöma andra (fast jag är lärare), jag tror på vikten av självkänslan, att bedöma sig själv.
Mitt boktips som jag läst är Unconditional Parenting av Alfie Kohn, http://www.alfiekohn.com/index.html Tankesättet är också relaterat till hans mest genomslående bok, Punished by Rewards. Tyvärr finns inget av det översatt till svenska vad jag vet.
Sedan ska jag säga att ordet duktig, att berömma osv är inte hela världen, ingen jättekris. Men Alfie Kohns princip är väldigt intressant och väldigt givande tycker jag. Och var går egentligen mellan att ge straff, och att bara belöna ibland, dvs inte belöna när barnen gör "fel"?
Det här skrev jag för några veckor sedan (och tycker fortfarande). Idag ritade barnen. David frågade flera gånger: "År det fint?"
Wednesday, January 2, 2008
Uppdatering från mitten av december
Känslorna växlar ju mycket, i början var det jätteviktigt att berätta allt, nu varierar det.
Just nu känns det bra. Toppenbra, vi är hemma, Nils mår bra, ammar själv, familjen är äntligen tillsammans igen, bara en veckas strålning kvar. Jul! Inte samma julförberedelser som vanligt, men tillräckligt mysigt. Barnen älskar Nils, är jätteengagerade. Förstås är det mycket lagrade känslor (över en månad har vi varit skilda åt, ett dygn är ju inga problem, men en månad!), de lär komma fram bit för bit, och inte alltid över uppenbara saker, men det känns helt ok.
Har insett vilken pärs Jan-Erik har gått igenom, ensamstående en månad - ensamstående ska verkligen ha en eloge, att de fixar det, det är inte det lättaste! Superstor förkylning har precis slagit ner honom, tur att det inte kom förrän nu.
Hur jag mår mer fysiskt: Biverkningar av strålningen är tydligast håravfall, en rätt präktig bit har ramlat av, men troligtvis är det inte så mycket mer. Inte det roligaste, men inte hela världen och lika bra att få det gjort. Frisyren är ok, men jag ska nog skaffa en och annan schalett och hårband. Tröttheten finns där - och nyföddas och småbarns nattliv bidrar förstås - men jag ser till att vila regelbundet. När jag blir trött och/eller hungrig kan jag bli helt sänkt, få gråtanfall och så, men redan nu efter en vecka hemma har jag blivit lite vaksammare, försöker att inte ta i så mycket utan fokusera på vila, mat, avslappning.
Lite värk i muskler, darrhänthet och muskeldarrningar har jag också, gissar att det är en kombination av blodsockerhalten (som amningen hjälper till att sänka
) och biverkningarna. Biverkningarna släpper inte så snabbt, minst en månad är de kvar tror jag. Lite undersökningar kommer att bli så småningom under våren, strålningseffekterna måste först lägga sig för att det ska gå att se hur allt gick.
Jag har också haft ett bakslag, det blev en svullnad i hjärnan så mitt tal påverkades. Kortison har sänkt svullnaden och talet är tillbaka (känns lite annorlunda men rätt ok), jag ska fortsätta med kortison och det ska fasas ut långsamt. Jag var inlagt för detta några dagar. Väldigt jobbigt, men till stor del har jag kommit över det nu.
Och som sagt, känslorna slår verkligen i taket lite då och då nu! Hemma! Familjen! Nils ammar! Julkort! Barnen! Vi älskar varandra! Mina drömmar som finns i ett annat inlägg. Mycket jag vill engagera mig i och göra nu äntligen, men jag behärskar mig för att inte bli för trött och sänkt. En sak i taget.
Det är nog det. Någon sammanfattning finns inte. Vi får se.
Just nu känns det bra. Toppenbra, vi är hemma, Nils mår bra, ammar själv, familjen är äntligen tillsammans igen, bara en veckas strålning kvar. Jul! Inte samma julförberedelser som vanligt, men tillräckligt mysigt. Barnen älskar Nils, är jätteengagerade. Förstås är det mycket lagrade känslor (över en månad har vi varit skilda åt, ett dygn är ju inga problem, men en månad!), de lär komma fram bit för bit, och inte alltid över uppenbara saker, men det känns helt ok.
Har insett vilken pärs Jan-Erik har gått igenom, ensamstående en månad - ensamstående ska verkligen ha en eloge, att de fixar det, det är inte det lättaste! Superstor förkylning har precis slagit ner honom, tur att det inte kom förrän nu.
Hur jag mår mer fysiskt: Biverkningar av strålningen är tydligast håravfall, en rätt präktig bit har ramlat av, men troligtvis är det inte så mycket mer. Inte det roligaste, men inte hela världen och lika bra att få det gjort. Frisyren är ok, men jag ska nog skaffa en och annan schalett och hårband. Tröttheten finns där - och nyföddas och småbarns nattliv bidrar förstås - men jag ser till att vila regelbundet. När jag blir trött och/eller hungrig kan jag bli helt sänkt, få gråtanfall och så, men redan nu efter en vecka hemma har jag blivit lite vaksammare, försöker att inte ta i så mycket utan fokusera på vila, mat, avslappning.
Lite värk i muskler, darrhänthet och muskeldarrningar har jag också, gissar att det är en kombination av blodsockerhalten (som amningen hjälper till att sänka
) och biverkningarna. Biverkningarna släpper inte så snabbt, minst en månad är de kvar tror jag. Lite undersökningar kommer att bli så småningom under våren, strålningseffekterna måste först lägga sig för att det ska gå att se hur allt gick.Jag har också haft ett bakslag, det blev en svullnad i hjärnan så mitt tal påverkades. Kortison har sänkt svullnaden och talet är tillbaka (känns lite annorlunda men rätt ok), jag ska fortsätta med kortison och det ska fasas ut långsamt. Jag var inlagt för detta några dagar. Väldigt jobbigt, men till stor del har jag kommit över det nu.
Och som sagt, känslorna slår verkligen i taket lite då och då nu! Hemma! Familjen! Nils ammar! Julkort! Barnen! Vi älskar varandra! Mina drömmar som finns i ett annat inlägg. Mycket jag vill engagera mig i och göra nu äntligen, men jag behärskar mig för att inte bli för trött och sänkt. En sak i taget.
Det är nog det. Någon sammanfattning finns inte. Vi får se.
Fler pappafrön?
Simon:
- Om du får fler pappafrön så kan vi få fler bebisar. Du kan få både pojk- och flickfrön, då blir det både pojkbebisar och flickbebisar!
- Om du får fler pappafrön så kan vi få fler bebisar. Du kan få både pojk- och flickfrön, då blir det både pojkbebisar och flickbebisar!
Något att föra vidare från sina föräldrar
Något som betyder mycket för mig, och som jag känt ännu mer på slutet, är min mammas respekt för min självkänsla. Hon har själv starka åsikter, en del motsatta mina, men hon respekterar min familj, och tycker det är viktigt att jag/vi bestämmer där. Sedan kan vi också tycka det är kul att diskutera, och jag har nog lyssnat och förstått henne mer på slutet, på något sätt har vi kommit ännu närmare genom svårigheterna.
Jag upplevde henne som mer sträng och pappa som mer snäll när jag var liten, men jag tycker hennes föräldraskap var bra, inte straffbetonat (som annars kanske var vanligare förr i tiden), utan just att hon stod för vad som var viktigt för henne.
Pappa och jag har också alltid stått nära.
Jag upplevde henne som mer sträng och pappa som mer snäll när jag var liten, men jag tycker hennes föräldraskap var bra, inte straffbetonat (som annars kanske var vanligare förr i tiden), utan just att hon stod för vad som var viktigt för henne.
Pappa och jag har också alltid stått nära.
Hur jag slutade amma Simon och David
Amning är något jag trivs med och uppskattar. Vad jag tror kan jag tänka mig att amma rätt länge, men det har det inte blivit med Simon och David. Vi får se hur det blir med Nils.
Simon slutade väldigt bestämt amma vid 10 månaders ålder. Jag började jobba heltid då och Jan-Erik var hemma. Vi hade precis varit på en veckas semester med kompisar vars barn inte ammade, så jag tror han såg det som en upptäckt. Jag hade gärna ammat längre, och eventuellt hade det gått att återuppta, men det kändes lika bra att följa hans vilja. Ett halvt sista bröst fick jag i honom på natten, men när han vaknade till vägrade han.
David var 13 månader då jag tvingades göra uppehåll pga penicillin (mot värsta mjölkstockningen). Han hade fortsatt sin amning hel del när jag börjat jobba, och ammade även mer på natten. Blev jättearg när han inte fick amma på natten, men på dagen var han ju mer van att inte amma (det var inga problem när jag inte var hemma). Dock tog det bara tre nätter innan han vant sig/accepterat att inte amma, och faktiskt sov bättre (ett tag iallafall). Jag hade funderat på att återuppta amningen när medicinen var slut, men eftersom allt lugnat sig gjorde jag inte det. Han sov faktiskt bättre på natten - ett tag iallafall.
Simon slutade väldigt bestämt amma vid 10 månaders ålder. Jag började jobba heltid då och Jan-Erik var hemma. Vi hade precis varit på en veckas semester med kompisar vars barn inte ammade, så jag tror han såg det som en upptäckt. Jag hade gärna ammat längre, och eventuellt hade det gått att återuppta, men det kändes lika bra att följa hans vilja. Ett halvt sista bröst fick jag i honom på natten, men när han vaknade till vägrade han.
David var 13 månader då jag tvingades göra uppehåll pga penicillin (mot värsta mjölkstockningen). Han hade fortsatt sin amning hel del när jag börjat jobba, och ammade även mer på natten. Blev jättearg när han inte fick amma på natten, men på dagen var han ju mer van att inte amma (det var inga problem när jag inte var hemma). Dock tog det bara tre nätter innan han vant sig/accepterat att inte amma, och faktiskt sov bättre (ett tag iallafall). Jag hade funderat på att återuppta amningen när medicinen var slut, men eftersom allt lugnat sig gjorde jag inte det. Han sov faktiskt bättre på natten - ett tag iallafall.
Några av mina drömmar
Sedan min sjukdom upptäcktes har mina känslor svängt. Första dagen jag var hemma med Nils, lördag den 8 december, gick de i topp. Några av mina framtidsdrömmar:
Att åka hem definitivt (kanske måndag en efter!!!!!)
Att amma, sjalbära, vara nära, samsova
Att vara mammaledig länge
Att satsa på jobbet, att disputera, att vara studierektor
Att bjuda på disputationsmiddag och gå på doktorspromovering
Att läsa ett pedagogikår
Att göra en Halvklassiker - kanske en hel.
Att föda hemma - jag som nyss var alldeles säker på att tre var exakt så många barn jag ville ha...
Att åka hem definitivt (kanske måndag en efter!!!!!)
Att amma, sjalbära, vara nära, samsova
Att vara mammaledig länge
Att satsa på jobbet, att disputera, att vara studierektor
Att bjuda på disputationsmiddag och gå på doktorspromovering
Att läsa ett pedagogikår
Att göra en Halvklassiker - kanske en hel.
Att föda hemma - jag som nyss var alldeles säker på att tre var exakt så många barn jag ville ha...
Tuesday, January 1, 2008
Att lämna och hämta på dagis
Jag ser det som att det finns fyra sorters förhållanden för barn och dagis:
1. De som gärna vill gå både till och från dagis
2. De som varken vill gå till eller hem från dagis
3. De som vill gå till dagis men inte hem
4. De som inte vill gå till dagis, men gärna hem.
Är det nummer fyra kan det kanske vara något allvarligt (problem med förskolan), men allt det andra kan ju bero på personlighet, dygnsrytm eller vad om helst. Och variera med åldern, tidsperioden, årstiden, you name it.
Vi har inte alltid lätta lämningar, men reaktionen vid hämtningen tror jag delvis kan bero på dygnsrytmen (vi är alla lite trötta), och delvis på att barnet kommer på att det inte träffat mamma/pappa på hela dagen. Att man vill koppla ihop de två viktiga delarna i livet, föräldrar och förskola. Det är inte det lättaste.
Jan-Erik och jag provar lite olika sätt att hämta. Lite är jag inne på att låta det ta lite tid, de leker på medan jag samlar ihop grejor och växlar några ord med personalen. Och andra gånger har jag struntat i ytterkläder om de inte velat ha, försökt vara jätteneutral och säga att det är de som får känna efter om de behöver utekläder. Man är ju faktiskt olika frusenlagd.
Och så går det förstås fram och tillbaka.
1. De som gärna vill gå både till och från dagis
2. De som varken vill gå till eller hem från dagis
3. De som vill gå till dagis men inte hem
4. De som inte vill gå till dagis, men gärna hem.
Är det nummer fyra kan det kanske vara något allvarligt (problem med förskolan), men allt det andra kan ju bero på personlighet, dygnsrytm eller vad om helst. Och variera med åldern, tidsperioden, årstiden, you name it.
Vi har inte alltid lätta lämningar, men reaktionen vid hämtningen tror jag delvis kan bero på dygnsrytmen (vi är alla lite trötta), och delvis på att barnet kommer på att det inte träffat mamma/pappa på hela dagen. Att man vill koppla ihop de två viktiga delarna i livet, föräldrar och förskola. Det är inte det lättaste.
Jan-Erik och jag provar lite olika sätt att hämta. Lite är jag inne på att låta det ta lite tid, de leker på medan jag samlar ihop grejor och växlar några ord med personalen. Och andra gånger har jag struntat i ytterkläder om de inte velat ha, försökt vara jätteneutral och säga att det är de som får känna efter om de behöver utekläder. Man är ju faktiskt olika frusenlagd.
Och så går det förstås fram och tillbaka.
Bullerbyn - en bra förskola
Innan vi valde förskola besökte jag en fem-sex stycken. Inga stora fel på de andra, men jag tror det blev helt rätt för oss.
De har gott om utevistelser, bra miljö, skogs- gymnastiksals- och biblioteksbesök. Både små åldersgrupper som gör saker tillsammans, och tid tillsammans med de andra kompisarna. Och förstås lämpligt att Simons fyraårsgrupp är fler (sju stycken) än Davids tvåårsgrupp (tre stycken) - lagom stora.
Bra personal! Även om jag allra mest uppskattar förskollärare är de andra också bra, engagerade och inspirerade, några går också vidareutbildning vid sidan om jobbet.
Kommunen har gjort en finansiell satsning så att de har regelbunden planeringstid. De vikarier som behövs är ofta desamma, så barnen känner dem också.
Och eftersom vi haft det jobbigt i höst har det varit extra bra att barnen varit såpass anknutna och trivts så bra på förskolan. Häromkvällen när jag nattade Simon sa han först att han älskade mig mest. Så funderade han, och sa att han älskade mig, pappa och Lotte - hans dagisfröken (och jag tycker som sagt också hon är bra).
De har gott om utevistelser, bra miljö, skogs- gymnastiksals- och biblioteksbesök. Både små åldersgrupper som gör saker tillsammans, och tid tillsammans med de andra kompisarna. Och förstås lämpligt att Simons fyraårsgrupp är fler (sju stycken) än Davids tvåårsgrupp (tre stycken) - lagom stora.
Bra personal! Även om jag allra mest uppskattar förskollärare är de andra också bra, engagerade och inspirerade, några går också vidareutbildning vid sidan om jobbet.
Kommunen har gjort en finansiell satsning så att de har regelbunden planeringstid. De vikarier som behövs är ofta desamma, så barnen känner dem också.
Och eftersom vi haft det jobbigt i höst har det varit extra bra att barnen varit såpass anknutna och trivts så bra på förskolan. Häromkvällen när jag nattade Simon sa han först att han älskade mig mest. Så funderade han, och sa att han älskade mig, pappa och Lotte - hans dagisfröken (och jag tycker som sagt också hon är bra).
Subscribe to:
Posts (Atom)