Tre viktiga saker i föräldraskapet

Jag ser tre viktiga saker i föräldraskapet:

1. Ovillkorlig kärlek, närhet. Att man har det, att man förmedlar det, att barnet förstår det.

2. Att man respekterar sina egna känslor, vad som känns viktigt. Att man inte alltid ger med sig för vad barnet (eller andra) tycker. Det här tror jag till stor del beror på ens egen självkänsla. Ger man alltid med sig för vad andra tycker tyder det på låg självkänsla, även om det på vissa sätt kan göra barnet nöjt ger det ju också en förebild av hur man ska ge med sig jämt, vilket ger låg självkänsla.

3. Att man lika mycket respekterar barnets känslor, vad som är viktigt för barnet. Ibland är det samma som man själv tycker - men det svåra är ju om det är något annat. Att förstå vad barnet egentligen tycker (inte alltid samma som det säger), att förstå hur viktigt det är för barnet, och jämföra med hur viktigt det är för en själv.

Att ta med alla tre sakerna tror jag är jätteviktigt för ett bra föräldraskap, det definierar det hela - men det gör ju inte föräldraskapet lätt precis. Vad tycker man är viktigt, hur viktigt är det, vad tycker barnet (eller barnen!) om det, hur viktigt är det för dem? Och hur genomför man det på bästa sätt? Eftersom jag har rätt små barn tror jag att man kommer jättelångt på denna väg med större barn, då man kan ha familjemöte och andra diskussioner för att reda ut frågan, komma fram till hur man kan prova att lösa problemet, utvärdera lösningen och gå vidare. Med små är det ju svårt nog att ta reda på vad de tycker, och hur viktigt det är. Dock upplever jag att i 4,5-årsåldern börjar man kunna förhandla en del i frågan, komma med olika förslag på vem som ska leka med vad och hur man ska leka, detta för att man gärna vill fortsätta att leka (t ex).

Det här säger mig också att olika sätt att vara förälder kan vara bra! Det handlar om ens personlighet, vad som passar en, vad som är viktigt för en själv. Och hur man kombinerar det med barnets personlighet. Mamma och jag har delvis olika åsikter - men jag tror båda föräldraskapen är lika bra (om inte jag är lite bättre ). En bekant har fler regler än jag för sina barn, och genomdriver dem på ett annat sätt, mer bestämt - men är verkligen bra på att förmedla sin kärlek. Det som skiljer är troligen vad som är viktigt för oss. Ett föräldrapar i en annan generation berättar om sitt föräldraskap som väldigt "löst", det låter som om barnen fick som de ville i flera frågor som ofta anses som viktiga. Det låter kanske "slappt" - men det antyder också väldigt stark kärlek, och kanske är det också så att de inte tycker det är viktigt att berätta om de krav de ställde.

Så ett enstaka straff för något är kanske inte hela världen, om man ändå kan förmedla sin ovillkorliga kärlek. För mig ingen bra metod, inget man eftersträvar - men om det råkar hända en gång kanske det mer förmedlar ens känslor än att nedvärdera barnet. Ens känslor varierar ju också, i vissa perioder är vissa av ens krav/önskemål viktiga, man orkar inte med motsatsen. Och detsamma gäller barnet (nu tänker jag på 2-åringarnas klassiska personlighetsutveckling ). Och så det här att man måste kanske inte välja mellan bara två varianter, det finns kanske ytterligare lösningar, som kan passa alla.