Pedagogiskt ideal gruppstorlek?

En bekant skrev på nätet:

Jag anser att den ideala gruppstorleken vid pedagogisk aktivitet är 3-5 barn (oavsett årlder), på en vuxen. Är man två vuxna kan man ha uppemot 8-10 barn beroende på gruppsammansättningen. Men större grupper än så ska man inte ha (oavsett hur många vuxna det är), då måste alltöfr mycket tid ägnas åt barnvaktning och att korrigera gruppens beteende och det pedagogiska innehållet blir lidande.

Jag (som ju jobbar som universitetslärare) började fundera på om man kan byta ut "vuxna" mot "lärare" och "barn" mot "elev/student", och det fortfarande gäller. Den utbildning (reglerteknik) som jag sysslar med är till största delen uppdelad i föreläsning (ca 30 till 150 studenter), lektion (oftast 30 studenter, fast kanske 10 eller 20 eller 30 väljer att komma) och laboration (där studenterna jobbar två och två). Och delvis kan jag hålla med om att 3-5 personer kan man prata/diskutera med samtidigt, svara på deras frågor i detalj. 2 är bra i labgruppen, är det 3 (i undantagsfall, men ändå) kan det lätt bli en som bara tittar på. Likaså när det kommer studenter till mitt kontor (oftast för att fråga inför tentan), är det fler än två är det svårare att känna sig säker på att alla förstår, att alla varit med om att formulerat frågan. På vissa lektioner har jag haft diskussion/allmän frågestund som fungerat, men med 30 eller fler drar det mer och mer mot en "klassisk" föreläsning, där man som lärare visst kan märka om studenterna förstår, och ta emot deras frågor, ta upp dem, besvara dem, men de flesta studenterna är tysta (själv hör jag till dem om jag studerar), och föredrar att lyssna.

Det är ett tag innan jag ska jobba igen, men släppa pedagogikfrågorna så länge kan jag nog inte...

För länge sedan...

var det nog en klippningshändels som släckte min kreativitet...

Oftast hade jag flätor, men en morgon satt jag och ritade en häst. Eftersom jag hade långt, ljust, utslaget hår kom jag på att jag kunde klippa loss lite och klistra fast som hästens man och svans. Det blev jättefint. Mamma blev jättearg. Efter det har jag inte ritat så kreativt - men mamma har tyckt (som jag) att historien är rätt kul, och att det är synd att bilden inte sparades

Sjukhuspersonalens professionalitet

Vid mitt kejsarsnitt var en av mina bekanta narkossköterska. Jag tycker hennes approach till det var väldigt professionell, och överhuvudtaget är det min erfarenhet:

Om man känner patienten frågar man om patienten vill ha en som personal. Jag visste sedan innan att Malin (som hon heter) jobbar som narkossköterska, fast inte på vilken avdelning. Hon kontaktade mig och frågade hur jag kände. Jag tyckte det kändes bra att ha henne som personal, eller att hon besökte mig efteråt som kompis, men det hade varit konstigt om hon bara hade sagt hej vid operationen men jobbat med något annat, så kan ju inte kompisar göra. Hon ville gärna vara min narkossköterska, så hon ordnade schemat så. Hon har såklart också på sekretesslagen och inte pratat om min förlossning med några vi känner.

Jag har även gått vattengympa för gravida som leds av en barnmorska, om hon jobbar på förlossningen när en mamma därifrån kommer in ber hon en kollega att fråga om man vill ha henne som BM. Väldigt bra tycker jag, hon var bra på vattengympan men jag hade nog inte valt henne vid förlossningen, man har kanske inte rätt personlighet tillsammans.

Om Nils den 18 november

Nils växer som han ska, väger nu 1960 g, alltså mer än när han föddes. Min mjölkpumpning har kommit igång, så han har fått bara bröstmjölk de senaste dygnen (genom en sond), han småammar lite ibland också, har bra tag men orkar inte så mycket, läget är väldigt viktigt också för så små.

Vi har flyttat ut från intensivvårdsrummet och bor nu i ett "samvårdsrum". Inskriven är han nog här tills han inte behöver värmesäng, och inte behöver matas med sond, och när puls- och blodvärdesmätningarna bara verkar bra. Vi kan nog också åka hem tidigare än det, och ha hemsjukvård även om sonden fortfarande behövs. Vi får se när det blir, om några veckor troligtvis.

Om Nils, 4 dagar gammal

Nils föddes med kejsarsnitt den 6 november 2007. Vikt 1868 g, längd 42,5 cm.

Efter tre förlossningar har jag nu ganska bred erfarenhet: En lång, rätt jobbig men normal första förlossning, jag var trött och blev lite sydd efteråt. En kort, lätt, rolig andra (bara två timmar), kanonmycket energi och glädje efter det. Och ett kejsarsnitt. Känns också helt ok, sövd, sydd och lite ont i magen några dagar, men rätt ok nu. En bra narkossköterska. Jobbigt förstås att den är planerad så tidig, men roligt att träffa den lille Nils.

Nils är för liten för att kunna amma, men övningssuger på en napp och har också testat mina bröstvårtor. Ser mycket förvånad ut, men provsuger/tuggar ibland. Jag har börjat pumpa, delvis kommit igång men det känns mycket svårare och besvärligare än att amma.

Nils ligger till att börja med på ett intensivvårdsrum på neonatalen, men mår förhållandevis bra. Han behöver inte längre andningshjälp, de har också slutat mäta hjärtslagen och andningen för den fungerar bra. Och så ska han nu flytta från kuvös till värmesäng eftersom han håller värmen. Solat en del i UV-ljus har han gjort mot gulsot.

Beröm - positivt eller en bedömning av någon med makt?

Mycket beröm (som i någon mening kan ses som motsats till straff) ger inte säkert bra självförtroende. "Vad fint du ritar" varje gång barnet ritat - kanske håller inte barnet med. Kanske känns det som en rutinkommentar, som inte har att göra med hur just den här teckningen kändes. Och om man har samma sorts kommentarer jämt, till allt barnet gör kanske barnet slutar tycka att ens kommentarer är viktiga och genomtänkta.

Sedan är det kanske ofta så att det är något annat man menar när man säger "Vad fint du ritar". Det kanske betyder
"Jag älskar dig" - men om detta är det enda sätt man säger det på tror jag inte det når fram särskilt bra, och inte särskilt ovillkorligt.
"Du verkar tycka det är roligt att rita" - ja, men om bara hur "fint" det är kommenteras slutar man kanske uppskatta, använda kreativiteten, och sammankopplar att rita till att prestera något.
"Det här är mer likt än hund än det du ritade för några månader sedan, jag ser att du utvecklas" - det kan ju stämma, men igen, hur tänker barnet i den frågan, hur viktigt är det och hur viktig är istället kreativiteten.

Ibland blir beröm mer en standardreplik, som man inte tänkt igenom.