Lyda eller samarbeta

Något som påverkar ens föräldraskap är vad man har för mål: Vill man att barnen ska lyda eller att de ska samarbeta?

Dels beror det förstås på vilken situation man befinner sig i, och hur man själv och barnen är just då. Men det är också en filosofisk fråga, vad vill man uppnå på lång sikt?

”Förr” var lydnad det viktiga. Barnen skulle lära sig lyda. Att uppnå det målet är baserat på den makt man har som förälder. Straff och konsekvenser är ett sätt makten kan ta sig uttryck. Väljer man lydnad som sitt långsiktiga mål krävs troligen fasta regler, och att man som förälder vinner en hel del konflikter. När alla accepterat vad som gäller, vilka regler som finns och vem som bestämmer, blir nog vardagen lugnare, och mindre konfliktfylld.

Att upprätthålla lydnad med hjälp av föräldrarnas makt verkar vara svårare i vissa perioder av barnets liv. Trotsåldrar. Tonårens frigörelse handlar om att ifrågasätta föräldrarnas makt, och att avgöra hur mycket man vill lyda den som inte längre har någon makt över en.

Med fokus på samarbete istället för lydnad ser tonåren annorlunda ut. Mängden samarbete, och hur mycket man samarbetar kanske förändras, men om förhållandet inte är baserat på föräldrarnas makt behöver inte den ifrågasättas.

För en tvååring som provar sin förmåga att vara en egen person, att fatta egna beslut, kommer också samarbetet med föräldrarna förändras. Men återigen behöver inte makten ifrågasättas på samma sätt.

Grundar man sitt föräldraskap på samarbete kan det krävas mer förhandlingar, mer diskussioner, mer arbete i vardagen. Det är inte reglerna som är det viktiga, utan hur man når fram till en lösning som passar alla. Och när situationer förändras behövs också nya lösningar. Ska samarbetet vara ett val för barnet måste man som förälder också acceptera att barnet kan välja något annat, som man inte tänkt sig eller kanske inte helt och hållet gillar. Man kan inte alltid veta vad som gäller, vad som kommer att hända.

Ett föräldraskap enbart baserat på samarbete är nog en utopi, men ju mer samarbete man kan ha, desto lättare blir det för barnen att acceptera de regler som inte är förhandlingsbara. Man är van vid att bli hörd, man är van vid att lösningarna tar hänsyn till ens åsikter och behov. Då blir det lättare att lyssna till det som är viktigt för föräldrarna och ta hänsyn till det.

Utifrån en enskild situation kan man oftast inte avgöra vad förälderns övergripande filosofi är. Även om det är lydnad som är viktigt kan samarbete fungera finfint och vara enklare vissa gånger. Och även om samarbete är målet, kan omständigheterna göra att man satsar på lydnad i somliga fall.

Ytterligare en variant är när föräldrarna lyder barnen. Är det det som gett upphov till begreppet "curlingföräldrar"?

Vårt första Suzikiår

Dags att summera Simons och mitt första år som Suzukifiolstudenter.

Jag började med Suzukifiol för att jag ville spela fiol med mina barn. Nu, efter Simons och mitt första år har jag en annan målsättning, som både känns viktigare och mer realistisk: Jag vill föra in mer musik i mina barns liv.

Vårt första Suzukiår har definitivt fört in mer musik i våra liv. Det har också fört in en del besvär, en del bråk, men också glädje. Totalt sett har det fört med sig mer positivt än negativt.

För mig innebar Suzukifiolen att jag fick en anledning att ta fram min egen fiol. Föräldrakursen i början gav mig egentid att fördjupa mig i två intressanta ämnen: Musik och föräldraskap. Jag har fått förmånen att fundera över lärande, över hur man stimulerar ett musikintresse och hur man lär sig spela ett instrument. Det motstånd jag har mött och de praktiska svårigheter som måst lösas har fått mig att fundera över mitt mål med Suzukiundervisningen, och hur man ska få ihop vardagen med något större barn, med jobb, barnomsorg och fritidsintressen.

Jag har fått se Simon utvecklas i en gruppsituation. Hur han agerar med andra vuxna, och andra barn. Hur han väljer att följa eller inte följa instruktioner, hur han uttrycker sina egna åsikter till någon annan vuxen.

Jag har också fått se David glädjas åt musiken. Fått se honom nyfiket följa Simons intressen, och försöka göra det han gör.

Simon har under året lärt sig mycket om att delta i en grupp. Förutom förskolegruppen har han nu också ”fiolkompisarna” att relatera till. Han har lärt sig en del om tålamod och uthållighet. Att det finns saker som man gör varje dag, även om det inte är roligt just då. Nyligen har vi också börjat öva konsekvent på samma saker varje gång.

Om fiolen har Simon lärt sig vad delarna och strängarna heter. Han vet vad som är fiolhanden och vad som är stråkhanden. Han vet hur man håller fiolen och kan släppa lite med handen när han håller fast den med hakan. Han kan buga med fiolen under stråkhanden. Hans finmotorik har utvecklats, han kan göra en kanin med ena handens fingrar.

Simon spelar helst på alla strängarna lite hur som helst, men han kan också spela på bara en sträng i taget. Han kan gå och spela, och han sjunger gärna medan han spelar.

Innan vi började spela sjöng Simon mycket lite, nu sjunger han mer och mer. Några sånger och rytmer från de olika Suzukiskivorna känns igen, liksom favoriten Bä bä vita lamm. Han hittar också på egna texter och sjunger på egna melodier.

David kan hålla fiolen med fiolhanden och hålla i stråken med stråkhanden. Han drar med stråken över strängarna och gör ljud. Han kan buga, med lite hjälp för att få in fiolen under rätt arm. Att vara försiktig med fiolen och stråken kommer inte naturligt för en tvååring, men vi övar vidare på det.

Mitt övergripande mål inför nästa år är detsamma: Att föra in mer musik i våra liv. Mina delmål är också delvis desamma: Att lyssna på Suzukiskivan varje dag. Att öva varje dag. För Simon har jag målet att han ska lära sig några av de första melodierna. Just nu jobbar vi med ”Tuffetåget Ture”.