Föräldraskapets påverkan på barnens självkänsla

Jag har på sistone funderat över vad barnen har för självkänsla, hur man kan veta det, om och i så fall hur man kan påverka det i sitt föräldraskap.

Självkänsla tänker jag mig är skilt från självförtroende: Självförtroendet är bra om man tycker att man klarar av olika saker. Självkänslan handlar mer om ens eget värde, om man tycker att man är värd något oavsett hur "duktig" man är.

I ena änden av föräldraskap finns ju hot, straff och våld. Det kan troligtvis sänka barnens självkänsla mycket. Så fort de gör "fel" - eller bara tänker annorlunda än föräldern säger/tycker så får de ett straff och får höra att det är fel på dem (jag hårddrar förstås, tänker på extremfall med massor av straff/våld). Självkänslan sjunker. Även om de klarar olika saker och i någon mening har bra självförtroende kan de mycket väl ha dålig självkänsla.

Dock tror jag en del beror på barnets personlighet, om självkänslan sjunker eller finns kvar. Om barnet väljer att rätta sig efter föräldern - eller tycker att det de gör är värt straffet. Jag tänker t ex på Jan Guillous bok "Ondskan" (hans bästa av dem jag läst tycker jag), där huvudpersonen gör så, och mot slutet av boken vuxit sig mogen att göra uppror mot föräldern. Min tanke är att barn med stark självkänsla gör så (ungefär) mot föräldern. Och att vissa åldrar är mer sannolika för uppror, jag tänker på tvåårsåldern, har för mig jag hört liknande om sexårsåldern, och sedan förstås tonåren.

Det jag också tänkt på är att mycket beröm (som i någon mening kan ses som motsats till straff) inte säkert ger bra självförtroende. "Vad fint du ritar" varje gång barnet ritat - kanske håller inte barnet med. Kanske känns det som en rutinkommentar, som inte har att göra med hur just den här teckningen kändes. Och om man har samma sorts kommentarer jämt, till allt barnet gör kanske barnet slutar tycka att ens kommentarer är viktiga och genomtänkta.

Det kan också bli att beröm är standard, brist på beröm blir då ett straff. Barnet tycker det känns som att det gjort något fel när föräldern - eller en skollärare kanske - glömmer att berömma.

Hur kan man då påverka självkänslan på ett bra sätt - eller kanske det bästa är om föräldraskapets mål inte är att påverkar självkänslan? Vad är det egentligen som bygger upp bra självkänsla?

Jag har som sagt funderat en del, men inte kommit på någon patentlösning. Att prata med barnet, eller framför allt lyssna på dess funderingar känns bra, viktigt. Jag har flera gånger hört en av våra bra förskollärare fråga ett barn "jaha, hur tänker du då?" Dels intressant, men också för att stimulera barnets funderingar, varför det gör på ett visst sätt. Fundera på hur insidan fungerar. Nog är väl de allra flesta så bra på insidan att de borde få bättre självkänsla när de funderar på det?