Pedagogiskt ideal gruppstorlek?

En bekant skrev på nätet:

Jag anser att den ideala gruppstorleken vid pedagogisk aktivitet är 3-5 barn (oavsett årlder), på en vuxen. Är man två vuxna kan man ha uppemot 8-10 barn beroende på gruppsammansättningen. Men större grupper än så ska man inte ha (oavsett hur många vuxna det är), då måste alltöfr mycket tid ägnas åt barnvaktning och att korrigera gruppens beteende och det pedagogiska innehållet blir lidande.

Jag (som ju jobbar som universitetslärare) började fundera på om man kan byta ut "vuxna" mot "lärare" och "barn" mot "elev/student", och det fortfarande gäller. Den utbildning (reglerteknik) som jag sysslar med är till största delen uppdelad i föreläsning (ca 30 till 150 studenter), lektion (oftast 30 studenter, fast kanske 10 eller 20 eller 30 väljer att komma) och laboration (där studenterna jobbar två och två). Och delvis kan jag hålla med om att 3-5 personer kan man prata/diskutera med samtidigt, svara på deras frågor i detalj. 2 är bra i labgruppen, är det 3 (i undantagsfall, men ändå) kan det lätt bli en som bara tittar på. Likaså när det kommer studenter till mitt kontor (oftast för att fråga inför tentan), är det fler än två är det svårare att känna sig säker på att alla förstår, att alla varit med om att formulerat frågan. På vissa lektioner har jag haft diskussion/allmän frågestund som fungerat, men med 30 eller fler drar det mer och mer mot en "klassisk" föreläsning, där man som lärare visst kan märka om studenterna förstår, och ta emot deras frågor, ta upp dem, besvara dem, men de flesta studenterna är tysta (själv hör jag till dem om jag studerar), och föredrar att lyssna.

Det är ett tag innan jag ska jobba igen, men släppa pedagogikfrågorna så länge kan jag nog inte...

För länge sedan...

var det nog en klippningshändels som släckte min kreativitet...

Oftast hade jag flätor, men en morgon satt jag och ritade en häst. Eftersom jag hade långt, ljust, utslaget hår kom jag på att jag kunde klippa loss lite och klistra fast som hästens man och svans. Det blev jättefint. Mamma blev jättearg. Efter det har jag inte ritat så kreativt - men mamma har tyckt (som jag) att historien är rätt kul, och att det är synd att bilden inte sparades

Sjukhuspersonalens professionalitet

Vid mitt kejsarsnitt var en av mina bekanta narkossköterska. Jag tycker hennes approach till det var väldigt professionell, och överhuvudtaget är det min erfarenhet:

Om man känner patienten frågar man om patienten vill ha en som personal. Jag visste sedan innan att Malin (som hon heter) jobbar som narkossköterska, fast inte på vilken avdelning. Hon kontaktade mig och frågade hur jag kände. Jag tyckte det kändes bra att ha henne som personal, eller att hon besökte mig efteråt som kompis, men det hade varit konstigt om hon bara hade sagt hej vid operationen men jobbat med något annat, så kan ju inte kompisar göra. Hon ville gärna vara min narkossköterska, så hon ordnade schemat så. Hon har såklart också på sekretesslagen och inte pratat om min förlossning med några vi känner.

Jag har även gått vattengympa för gravida som leds av en barnmorska, om hon jobbar på förlossningen när en mamma därifrån kommer in ber hon en kollega att fråga om man vill ha henne som BM. Väldigt bra tycker jag, hon var bra på vattengympan men jag hade nog inte valt henne vid förlossningen, man har kanske inte rätt personlighet tillsammans.

Om Nils den 18 november

Nils växer som han ska, väger nu 1960 g, alltså mer än när han föddes. Min mjölkpumpning har kommit igång, så han har fått bara bröstmjölk de senaste dygnen (genom en sond), han småammar lite ibland också, har bra tag men orkar inte så mycket, läget är väldigt viktigt också för så små.

Vi har flyttat ut från intensivvårdsrummet och bor nu i ett "samvårdsrum". Inskriven är han nog här tills han inte behöver värmesäng, och inte behöver matas med sond, och när puls- och blodvärdesmätningarna bara verkar bra. Vi kan nog också åka hem tidigare än det, och ha hemsjukvård även om sonden fortfarande behövs. Vi får se när det blir, om några veckor troligtvis.

Om Nils, 4 dagar gammal

Nils föddes med kejsarsnitt den 6 november 2007. Vikt 1868 g, längd 42,5 cm.

Efter tre förlossningar har jag nu ganska bred erfarenhet: En lång, rätt jobbig men normal första förlossning, jag var trött och blev lite sydd efteråt. En kort, lätt, rolig andra (bara två timmar), kanonmycket energi och glädje efter det. Och ett kejsarsnitt. Känns också helt ok, sövd, sydd och lite ont i magen några dagar, men rätt ok nu. En bra narkossköterska. Jobbigt förstås att den är planerad så tidig, men roligt att träffa den lille Nils.

Nils är för liten för att kunna amma, men övningssuger på en napp och har också testat mina bröstvårtor. Ser mycket förvånad ut, men provsuger/tuggar ibland. Jag har börjat pumpa, delvis kommit igång men det känns mycket svårare och besvärligare än att amma.

Nils ligger till att börja med på ett intensivvårdsrum på neonatalen, men mår förhållandevis bra. Han behöver inte längre andningshjälp, de har också slutat mäta hjärtslagen och andningen för den fungerar bra. Och så ska han nu flytta från kuvös till värmesäng eftersom han håller värmen. Solat en del i UV-ljus har han gjort mot gulsot.

Beröm - positivt eller en bedömning av någon med makt?

Mycket beröm (som i någon mening kan ses som motsats till straff) ger inte säkert bra självförtroende. "Vad fint du ritar" varje gång barnet ritat - kanske håller inte barnet med. Kanske känns det som en rutinkommentar, som inte har att göra med hur just den här teckningen kändes. Och om man har samma sorts kommentarer jämt, till allt barnet gör kanske barnet slutar tycka att ens kommentarer är viktiga och genomtänkta.

Sedan är det kanske ofta så att det är något annat man menar när man säger "Vad fint du ritar". Det kanske betyder
"Jag älskar dig" - men om detta är det enda sätt man säger det på tror jag inte det når fram särskilt bra, och inte särskilt ovillkorligt.
"Du verkar tycka det är roligt att rita" - ja, men om bara hur "fint" det är kommenteras slutar man kanske uppskatta, använda kreativiteten, och sammankopplar att rita till att prestera något.
"Det här är mer likt än hund än det du ritade för några månader sedan, jag ser att du utvecklas" - det kan ju stämma, men igen, hur tänker barnet i den frågan, hur viktigt är det och hur viktig är istället kreativiteten.

Ibland blir beröm mer en standardreplik, som man inte tänkt igenom.

Tre viktiga saker i föräldraskapet

Jag ser tre viktiga saker i föräldraskapet:

1. Ovillkorlig kärlek, närhet. Att man har det, att man förmedlar det, att barnet förstår det.

2. Att man respekterar sina egna känslor, vad som känns viktigt. Att man inte alltid ger med sig för vad barnet (eller andra) tycker. Det här tror jag till stor del beror på ens egen självkänsla. Ger man alltid med sig för vad andra tycker tyder det på låg självkänsla, även om det på vissa sätt kan göra barnet nöjt ger det ju också en förebild av hur man ska ge med sig jämt, vilket ger låg självkänsla.

3. Att man lika mycket respekterar barnets känslor, vad som är viktigt för barnet. Ibland är det samma som man själv tycker - men det svåra är ju om det är något annat. Att förstå vad barnet egentligen tycker (inte alltid samma som det säger), att förstå hur viktigt det är för barnet, och jämföra med hur viktigt det är för en själv.

Att ta med alla tre sakerna tror jag är jätteviktigt för ett bra föräldraskap, det definierar det hela - men det gör ju inte föräldraskapet lätt precis. Vad tycker man är viktigt, hur viktigt är det, vad tycker barnet (eller barnen!) om det, hur viktigt är det för dem? Och hur genomför man det på bästa sätt? Eftersom jag har rätt små barn tror jag att man kommer jättelångt på denna väg med större barn, då man kan ha familjemöte och andra diskussioner för att reda ut frågan, komma fram till hur man kan prova att lösa problemet, utvärdera lösningen och gå vidare. Med små är det ju svårt nog att ta reda på vad de tycker, och hur viktigt det är. Dock upplever jag att i 4,5-årsåldern börjar man kunna förhandla en del i frågan, komma med olika förslag på vem som ska leka med vad och hur man ska leka, detta för att man gärna vill fortsätta att leka (t ex).

Det här säger mig också att olika sätt att vara förälder kan vara bra! Det handlar om ens personlighet, vad som passar en, vad som är viktigt för en själv. Och hur man kombinerar det med barnets personlighet. Mamma och jag har delvis olika åsikter - men jag tror båda föräldraskapen är lika bra (om inte jag är lite bättre ). En bekant har fler regler än jag för sina barn, och genomdriver dem på ett annat sätt, mer bestämt - men är verkligen bra på att förmedla sin kärlek. Det som skiljer är troligen vad som är viktigt för oss. Ett föräldrapar i en annan generation berättar om sitt föräldraskap som väldigt "löst", det låter som om barnen fick som de ville i flera frågor som ofta anses som viktiga. Det låter kanske "slappt" - men det antyder också väldigt stark kärlek, och kanske är det också så att de inte tycker det är viktigt att berätta om de krav de ställde.

Så ett enstaka straff för något är kanske inte hela världen, om man ändå kan förmedla sin ovillkorliga kärlek. För mig ingen bra metod, inget man eftersträvar - men om det råkar hända en gång kanske det mer förmedlar ens känslor än att nedvärdera barnet. Ens känslor varierar ju också, i vissa perioder är vissa av ens krav/önskemål viktiga, man orkar inte med motsatsen. Och detsamma gäller barnet (nu tänker jag på 2-åringarnas klassiska personlighetsutveckling ). Och så det här att man måste kanske inte välja mellan bara två varianter, det finns kanske ytterligare lösningar, som kan passa alla.

Föräldraskapets påverkan på barnens självkänsla

Jag har på sistone funderat över vad barnen har för självkänsla, hur man kan veta det, om och i så fall hur man kan påverka det i sitt föräldraskap.

Självkänsla tänker jag mig är skilt från självförtroende: Självförtroendet är bra om man tycker att man klarar av olika saker. Självkänslan handlar mer om ens eget värde, om man tycker att man är värd något oavsett hur "duktig" man är.

I ena änden av föräldraskap finns ju hot, straff och våld. Det kan troligtvis sänka barnens självkänsla mycket. Så fort de gör "fel" - eller bara tänker annorlunda än föräldern säger/tycker så får de ett straff och får höra att det är fel på dem (jag hårddrar förstås, tänker på extremfall med massor av straff/våld). Självkänslan sjunker. Även om de klarar olika saker och i någon mening har bra självförtroende kan de mycket väl ha dålig självkänsla.

Dock tror jag en del beror på barnets personlighet, om självkänslan sjunker eller finns kvar. Om barnet väljer att rätta sig efter föräldern - eller tycker att det de gör är värt straffet. Jag tänker t ex på Jan Guillous bok "Ondskan" (hans bästa av dem jag läst tycker jag), där huvudpersonen gör så, och mot slutet av boken vuxit sig mogen att göra uppror mot föräldern. Min tanke är att barn med stark självkänsla gör så (ungefär) mot föräldern. Och att vissa åldrar är mer sannolika för uppror, jag tänker på tvåårsåldern, har för mig jag hört liknande om sexårsåldern, och sedan förstås tonåren.

Det jag också tänkt på är att mycket beröm (som i någon mening kan ses som motsats till straff) inte säkert ger bra självförtroende. "Vad fint du ritar" varje gång barnet ritat - kanske håller inte barnet med. Kanske känns det som en rutinkommentar, som inte har att göra med hur just den här teckningen kändes. Och om man har samma sorts kommentarer jämt, till allt barnet gör kanske barnet slutar tycka att ens kommentarer är viktiga och genomtänkta.

Det kan också bli att beröm är standard, brist på beröm blir då ett straff. Barnet tycker det känns som att det gjort något fel när föräldern - eller en skollärare kanske - glömmer att berömma.

Hur kan man då påverka självkänslan på ett bra sätt - eller kanske det bästa är om föräldraskapets mål inte är att påverkar självkänslan? Vad är det egentligen som bygger upp bra självkänsla?

Jag har som sagt funderat en del, men inte kommit på någon patentlösning. Att prata med barnet, eller framför allt lyssna på dess funderingar känns bra, viktigt. Jag har flera gånger hört en av våra bra förskollärare fråga ett barn "jaha, hur tänker du då?" Dels intressant, men också för att stimulera barnets funderingar, varför det gör på ett visst sätt. Fundera på hur insidan fungerar. Nog är väl de allra flesta så bra på insidan att de borde få bättre självkänsla när de funderar på det?

Nu vet jag vad barnen ska bli när de blir stora

Jag pratade med Simon om några bekanta de skulle hälsa på:
- Ett av deras barn är mindre än du och större än David
- Då är han tre år, sa Simon direkt.

Jag drar som slutsats att Simon är matematiskt begåvad, och kommer att hamna i teknikbranschen som jag och Jan-Erik. Historien ovanför kan jag ju dessutom berätta när jag håller tal på disputationsmiddagen, om han även vill disputera.

David är mer i kulturbranschen. Just nu vill han gärna läsa en bilderbok av James Joyce, "Katten och djävulen". Vi var nyligen på dockteater. Han skrattade flera gånger, precis som de andra barnen, men efter varje skratt vände han sig till Jan-Erik och sa:
- Det var inte roligt
Kanske han blir filmkritiker?

29 oktober

Jag har pratat en del med en kurator nu, och kommer nog att göra det igen. Lite svårt på ett sätt, för mitt humör varierar väldigt, och då var jag mer på bra humör, men jag fick ur mig en del jobbiga saker också.

Rent allmänt går det fortfarande fram och tillbaka. Lite bättre är jag dock - men risken är att man då vill passa på att göra något, och av det blir supertrött och ledsen.

Bara lite mer än en vecka kvar nu tills bebisen kommer, känns både roligt och läskigt. Roligt förstås att han kommer ut, jag har också börjat känna mig lite höggravid, graviditeten bidrar till min trötthet. Läskigt eftersom han kommer att vara för liten, han kommer inte att klara allt, vi kommer att vara kvar på neonatalavdelningen - och då kommer jag ju inte träffa de andra barnen så mycket. Och vi vet ju inte hur länge vi blir kvar där.

Men att det närmar sig gör att jag börjat "boa" lite, det känns faktiskt fascinerande. Hemma är bäst, jag vill pyssla och förbereda mig. När jag berättade det för Jenny frågade hon om jag bäddade ner strumporna i garderoben, vilket skengravida hundar kan göra - men så långt har det inte gått. Men t ex är jag inte alls så intresserad av att gå på den viktiga hockeymatchen Linköping-Färjestad som är här på torsdag.

Idag har vi också varit på sjukhuset där de gett oss information om strålbehandlingen. Det brukar de göra en vecka innan de börjar, men eftersom bebisen kommer nästa vecka tyckte de det var bättre i god tid innan det. Lite mer info i morgon, röntgen, samt information från narkosläkare inför kejsarsnittet.

Vi har fått besöka neonatalavdelningen och fått information från en läkare där, det kändes bra även om man ändå inte kan veta allt. Som jag skrev sist har vi också fått träffa en neurolog, hon pratade mer om den epilepsimedicin jag får pga några krampanfall. Troligtvis har jag inte epilepsi (det var få anfall), men det är/kan vara en stor omställning att sluta med den, så det är lite dumt att göra det nu i samband med bebisen. Det krävs också en del funderingar över vilken medicin som passar när man är gravid, och om det ska vara någon annan när man ammar, så hon skulle prata med barnläkare osv och återkomma om det.

23 oktober

Jag har känt mig bättre både igår och idag, även om jag inte är det en hel dag, utan vilar i perioder. Idag ska vi prata med en barnläkare från neonatalen, bra eftersom vi har mycket frågor om de för tidigt födda barnen. Det är ju också så att i böcker och broschyrer om kejsarsnitt står inget (eller mycket lite) om för tidigt födda barn, och i böcker om för tidigt födda barn står inget eller mycket lite om kejsarsnitt. Det är nog (på vissa sätt väldigt tur) väldigt ovanligt att behöva göra kejsarsnitt tidigt för att mamman är sjuk.

I morgon ska vi träffa en läkare från neurologen, jag tror för lite efterprat efter operationen. Även där har vi en del frågor, hur läkningen går, hur det är med svullnaden och ärret. Jag ska också träffa en kurator, det känns bra. Vi har träffat henne förut, men då hade jag inte samma behov av att prata med henne. På vissa sätt vill jag ju helst prata med någon jag känner bra - men om det handlar mycket om att gråta över mina jobbigaste känslor vill jag ändå inte direkt lasta Jan-Erik med det, utan jag tror en kurator blir bra. Ändå pratade jag och Jan-Erik bra igårkväll, utan att jag tokgrät. Att gråta ut är ju bra, men det är också jobbigt. Om man gråtit ut en gång tror jag kanske det är lättare att prata vidare med andra, och sedan gå vidare.

19 oktober

Idag blev jag väldigt ledsen när jag kom att tänka på att jag har pensionssparande.

UL mm, 15 oktober

Dagens aktivitet var ett extra UL för att kolla bebisens storlek, han (och det gick att kolla en gång till att det är en kille) var väldigt normalstor, och kommer troligtvis väga ca 2 kg då när han tas ut. Så det känns ju relativt bra, men rent allmänt känns det tidiga kejsarsnittet både plus och minus. Visst är det kul att han ska komma ut, och troligtvis blir belastningen på min kropp mindre då, men samtidigt är det ju hemskt att veta att han ska vara förtidig, till att börja med ligga på neonatalavdelningen, inte kunna amma i början, behöva syrgas/respirator eller så, ligga i kuvös. Och jag är där jättemycket, träffar Simon och David jättelite. Och även om de kanske kan titta på bebisen någon gång är det ju ingen hit att ta dit dagisbaciller.

Helgen har känts jobbig, jag är möjligen något förkyld och har varit väldigt trött (vilket åtminstone är biverkning av en medicin jag tar). Känslorna blir mer och mer starka, och jag är ofta väldigt ledsen. Dessutom blir jag mycket lättare arg än jag blev tidigare. Det känns som jag inte alls vet vad som kommer att hända, och jag ser väldigt lite positivt. Jag har aldrig tidigare förstått mig på självmordsförsök, nu förstår jag ändå att man kan ha skäl. Jag tycker synd om Jan-Erik som har mycket att göra, och jobbiga tankar även han, ändå klarar jag inte att behärska mig utan ryter åt honom ibland.

Besök hos förlossningsläkare, 11 oktober

Liten rapport från dagens besök hos en förlossningsläkare:

Att strålas med bebis i magen är inte jättefarligt för den. Men när jag ska börja strålas (det är ingen panik, viss väntetid och operationen ska läkas) kommer bebisen att vara 32 veckor, så då är det också helt ok att ta ut den, inga stora risker. Så i början av november är det nu planerat kejsarsnitt! Vi hoppas mest på 6 november som är vår bröllopsdag och flaggdag, förlossningsläkaren skulle kolla om det gick men vanligtvis är det onsdagar som är standard, dvs den 7 november. De flesta planerade kejsarsnitt i trakten sker i Norrköping, men det här kommer att vara i Linköping, mycket för att det är så tidigt att bebisen ändå ska vara kvar på sjukhuset ett tag.

Även om jag helst skulle vilja ha nästa år (känner en massa fler bebisar som ska födas då) känns det helt ok att den kommer ut snart. Precis som kejsarsnitt inte är min dröm, men helt ok. Troligtvis får den sedan ligga i kuvös, och det tar ett tag att få igång amningen, men ändå, väldigt mycket under kontroll/kommer att gå bra.

Den medicin jag äter är ok när man är gravid, men den påverkar bröstmjölk mera. Då finns det en annan medicin jag kan byta till.

På måndag ska vi få göra ett till ultraljud. Jag kommer inte att behöva göra sockerbelastningstest eftersom det inte varit några diabetesantydningar med de tidigare bebisarna, min pappa har visserligen nyligen fått åldersdiabetes men väldigt mild och den här bebisen ska ju ändå snart ut. Och sockerbelastningstest är ju inget man längtar över.

Vi kommer också att få träffa barnläkare och få höra mer om vad som vanligen händer med bebisar de tar ut v 32.

Så det var ett väldigt bra besök, en bra läkare. Annars är jag som sagt väldigt fram och tillbaka, idag har jag varit mer åt ner-hållet men jag har sovit på dagen två gånger, så kanske blir det bättre imorgon. Hockeyresultatet från igår är ju väldigt trist, det kanske är det som är anledningen (gissa vad jag håller på) eller så är jag lite småförkyld också, eller så är det bara en slump.

Vilken tur att vi inte är i Tyskland!

I vintras hittade Jan-Erik ett intressant jobb inom sitt företag i Tyskland. Han frågade vad jag tyckte om att bo ett tag i Tyskland - jättespännande tyckte jag. Så han sökte det, vi började planera, jag började på en tyskakurs och tackade nej till ett erbjudande om delvis nya arbetsuppgifter.

Så fick han inte just det jobbet, jag tackade då ja till mina nya arbetsuppgifter. När jag börjat på allvar med det fick Jan-Erik ett annat jobberbjudande i Tyskland. Hmmm. Stor beslutsvånda, men mina nya arbetsuppgifter var både viktiga och intressanta, vi trivs hemma i Linköping, och även om det skulle funka bra att jag var mammaledig under tiden i Tyskland var det ingen bebis på gång än, så vi bestämde oss att stanna kvar hemma.

Och nu, tänk vilken tur att vi är kvar i Sverige! Inte så att jag tror tysk vård är sämre, men där hade vi haft jättelångt till våra föräldrar och möjliga barnvakter. Och svårt att förstå språket. Och betalningen vet jag inte hur den funkar. Dessutom är det ju tur eftersom Jan-Erik fick ett nytt, intressant jobb...

Mer om hur jag mår nu

Jag mår fram och tillbaka. Det känns bra att mina känslor börjar bli starkare, även om jag gråter mer. Ev av sjukdomen, och av en av medicinerna blir jag väldigt trött och sover mycket. Sover frukost, och är sedan som piggast fram till lunch, sedan tröttare på eftermiddagen. Vissa dagar mår jag sämre.

Mer saker som är sämre med mig, antingen pga några hjärnceller försvann i operationen, eller att hjärnan fortfarande är lite svullen (i så fall blir det ju bättre snart) är
- Jag är argare än jag var förr
- Jag är inte lika intelligent som jag var
- Jag minns inte allt så bra, särskilt är namn lite svårt. Fast ganska bra minns jag, iallafall om jag kan fråga någon.

På vissa sätt är jag ledsen för mig, men mest för min familj och mina vänner. Min man får ju väldigt mycket att göra, med allt för barnen osv. Och han är förstås ledsen för mig. Barnen är det ju också synd om, även om de verkar rätt ok just nu. David frågar "ä du huk mamma?" "ja" säger jag. "ka du till hukhuset?" "nej". Sedan är han nöjd med svaret. Simon har frågat väldigt lite, men han lyssnar en del på andras/andras barns frågor. Vi har fått en broschyr om hur man kan prata med barnen som var bra, vi ska också skaffa Pernilla Stalfeldts "Dödenboken", för Simon gillar Bajsboken och Hårboken som vi har.

Det är förstås också väldigt synd om min mamma, särskilt som pappa är så dålig - ännu sämre just nu, han ligger på intensivvårdsavdelningen. Dock säger sjukvårdspersonalen att pappa kommer att bli bättre, först så de kan åka hem (bor vid ett mindre sjukhus men han kan ligga där när han är friskare) och sedan kan han bo hemma igen. Vi får väl se. I det läget känns det också bra att min sjukdom inte är jättebråttom. Och att de var här eftersom Linköpings universitetssjukhus är så bra, personalen har också varit superbra både mot mig och mot pappa och oss anhöriga.

På torsdag ska vi träffa förlossningsläkare, och fråga/prata en del om vad som gäller för bebisen. Vad vi förstått hittills är det som sagt vi som får välja om den ska vara kvar i magen eller ska kejsarsnittas. Jag är nog för att den får vara kvar, men vill också att min man ska få bestämma till stor del. Fördelar med att ha kvar den är att den blir större och bättre, och att det inte blir så jobbigt för maken. Nackdel är kanske att jag i vilket fall kommer att bli väldigt trött av strålningen, och ännu tröttare med bebis i magen. Om man kan amma när man blir strålad vet jag inte riktigt, och det kanske man inte riktigt kan så lätt en 30 veckors bebis heller.

Idag har vi träffat cancerläkaren.

Tumören är allvarlig. Den kommer att strålas till att börja med, väntetiden är ca 4 veckor och det är ingen panik. Om jag/vi tycker det är ok kan bebisen vara kvar i magen då. Jag kommer att bli trött och tappa en hel del hår, men det mesta av tumören kommer att försvinna och jag kommer att må bättre ett tag. Men det går troligen inte att bota helt eftersom den är så allvarlig (grad 3 av 4), så småningom kommer den tillbaka och man får stråla eller cellgifta igen. Men man vet inte när. Många kan ändå leva länge med det. Som tur är behövs inget cellgift direkt, för det skulle ju inte vara bra för bebisen varken i magen eller ammad.

Det känns väldigt konstigt, jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag vill nog gärna ha kvar bebisen i magen, det lät som sagt att det var väldigt mycket uppe till oss. Förlossningsläkarna hävdade att det gick bra, medan cancerläkaren erkände att det kändes lite mer osäkert för dem, men de litade förstås på förlossningsläkarna.

Rent allmänt mår jag lite bättre för varje dag, men är ganska trött. Går upp med familjen och hjälper dem att äta frukost, när de åkt till dagis och jobbet sover jag en timme till eller två.

Samtidigt har min pappa blivit väldigt sjuk och är på intensiven för lunginflammation och magsår. Själv har jag inte så djupa känslor pga allt, men det är ju väldigt synd om honom, och om min mamma och min syster. Något bättre är han dock nu, men rent allmänt har han också allvarliga sjukdomar som varierar.

Detta skrev jag 2 oktober.

Nu har jag varit på sjukhuset igen, och det verkar inte vara jättebråttom att stråla cancern. Vi kommer nog att vänta till vecka 30, och troligen kan bebisen vara kvar då också. Men sedan får man se hur bra cancern går bort, troligen måste cancern kollas varje halvår också. Nästa vecka ska jag träffa cancerläkare.

Allt känns väldigt konstigt, men det börjar bli lite bättre iallafall. Mina kollegor börjar ha lite koll på mitt jobb också, de har tagit över mina kurser, men förhoppningsvis kommer jag kunna ordna med min artikel jag fått accepterad. Kanske jag kan jobba lite grann nästa vecka. Mina föräldrar är här och hälsar på, men min pappa har fått lunginflammation så han är på sjukhuset.

Detta skrev jag 26 september.

Jag har blivit opererad för hjärncancer

Jag har inte mått så bra under graviditeten i sommar, och för drygt två veckor sedan fick jag ont i huvudet. Det visade sig vara hjärncancer som opererades förra lördagen, 3x3x4 cm. Nu håller den på att undersöks för att avgöra om den behöver bestrålas. I så fall ska jag troligtvis begå kejsarsnitt v 28, om några veckor. Annars skulle bebisen födas i januari.

Även om det var bra att bli opererad känns det väldigt konstigt och otäckt. Jag hoppas jag ska må bättre så småningom. Ni som vill och har mitt nummer får gärna ringa till mig.

Detta skrev jag i mitten av september.

En bra mamma

Jag frågade Simon om han tyckte att jag är en bra mamma. Han tittade förvånat på mig.
- Jaa, sa han.
- Vad är det som är bra med mig som mamma? frågade jag
- Allt du gör!

Lite senare frågade jag David om han tycker att jag är en bra mamma. Han skrattade och sa:
- Neej, bajskorvmamma!

Simon, 4 år och 4 månader

Simon funderar över livet och döden.

- Pappa du kommer att dö före mig för du är större än jag

- Morfar har du snopp? Då har du frön som det kan bli bebisar av.

Och fantiserar:

- Jag är Bamse, världens starkaste björn. Nu har Bamse förvandlat sig till Zeus, då är Bamse i Zeus mage.

Hans fantasilekar är fantastiska. Häromdagen skulle han och jag bygga ett jättestort zoo av Duplo (som vi har massor av). Jag plockade undan lite samtidigt som jag letade fram sådär fem djur och tre gubbar. Innan Simon satt ihop tio duplobitar var leken i full gång. Gubbarna var djurskötare och kompisar med djuren, som fick mat och åkte bil. Och pratade med varandra. Medan jag plockade tvätt instruerade han mig vad djuren sa.

På Legoland hade vi nog kunnat tillbringa hela dagen med att titta på miniatyrvärldarna. Till och med på slutet, när vi var på väg till affären för att köpa Lego (som vi hade pratat om flera gånger), fastnade han vid ett landskap med kor, får, grisar, mjölkbilar, mejeri, hus och affärer. Att slita sig därifrån bara för att man skulle köpa Lego var inte så lätt.

Simon vet vad han vill. Med sin kompis Filippa har han lika mycket åsikter som hon om vad de ska leka. De är inte alltid överens – men ändå inte osams!

Efter att ha tillbringat mycket tid tillsammans i sommar kommer Simon mycket bättre överens med lillebror, och de leker en hel del tillsammans. Även om det urartar ibland…

Simon räknar ofta, utan problem till 29. Han vet att vissa tal är större än andra, och att det finns enheter som kilometer och deciliter. När Blixten McQueen har tankat 29 deciliter, då kan han köra jättefort!

Bokstäver är också lite intressant. Sitt eget namn och några bokstäver till känner han igen.

Saker som underlättar samarbete

I ingen särskild ordning. Vad som fungerar beror förstås både på barnens personlighet och ålder

1. Pigga, mätta och glada barn
2. Val mellan två bra alternativ: Vill du ha röd eller blå mössa?
3. Gott om tid
4. Förvarna om vad som kommer att hända: Snart ska vi gå in
5. Berätta varför något ska hända. Vi ska gå in för att göra mat
6. Avsluta: Åk en sista gång på rutschkanan så går vi in. Hejdå rutschkanan!
7. Empati: Det är tråkigt att gå in när man har så roligt.
8. Seriesamtal, rita bilder och förklara.
9. Förbereda händelser, prata om vad som kommer att hända
10. Öva med rollspel på hur man gör t ex hos doktorn
11. Läs en bok om en liknande situation
    
12. Beskriva vad man ser/problemet: Det ligger en blöt handduk på min säng.
13. Ge information: Handduken blöter ner min säng.
14. Ett ord: Handduken!
15. Beskriv känslorna: Jag tycker inte om att sova i en blöt säng
16. Skriv en lapp till handdukshängaren: Häng mig här så jag kan torka.
17. Samarbeta: Vi hjälps åt att städa ditt rum. Om du lägger bilarna i lådan så tar jag upp legot.
18. Gör det till en lek: Grävskopan kan gräva upp alla legobitar
19. En annan lek: Undrar hur snabbt du kan ta på dina byxor?
20. Använd en äggklocka: Kan du klä på dig innan äggklockan ringer?
21. Eller använd äggklockan för att avsluta: När äggklockan ringer ska vi gå hem.
22. Gör tråkiga saker före roliga: Vi byter blöja innan vi tittar på film
23. För andra barn fungerar motsatsen bättre: Vi läser bok först och borstar dina tänder sedan.
24. Närhet. Kramar.
25. Reflektera barnets känslor
26. Ompröva dina förväntningar
27. Ha långsiktiga mål i sikte
28. Sätt förhållandet först
29. Ändra ditt sätt att se saker, inte bara hur du agerar
30. Respektera barnen
31. Var ärlig
32. Prata mindre, fråga mer
33. Var medveten om barnens åldrar
34. Anta alltid det bästa med hänsyn till fakta
35. Säg inte nej i onödan
36. Var inte för konsekvent
37. Lös problem tillsammans genom att brainstorma och be barnen om idéer
38. Familjeråd

Idag har jag varit en kanonmamma!

Klappat om David när han vaknat och skrikit vid 3 och 6.
Gosat med Simon när han vaknade halv sju och gått upp med honom vid 7.
Spelat dataspel med Simon.
Sovit på soffan medan båda barnen tittade på film när David vaknade. Samt passat på att duscha.
Ätit mellis och umgåtts.
Läst bok efter mellis.
Småsnäst att jag skulle plocka undan efter boken, innan vi kunde göra något annat.
Förberett lunch.
Skrikit åt Simon när han blev ledsen för att jag flyttat hans stol.
Rutit åt David som tog en vass kniv.
Gråtit ikapp med barnen efter detta.
Borstat tänder på barnen, eftersom Simon kom på att vi inte gjort det än.
Gjort bulldeg med barnen.
Vägrat mera film, istället ätit lunch.
Röjt i köket.
Bakat med Simon, så småningom även David.
Lekt kurragömma innan vi gick för att hälsa på några kompisar.
Lekt med David hos kompisarna.
Lånat en bil samt barnvakt i en halvtimme för att hämta en kaffemaskin.
Gått hem med barnen, borstat tänder och tagit på pyjamas. Surfat på internet medan det tittade på film. David somnade till filmen.
Läst bok tillsammans med Simon, och legat kvar fem minuter tills han somnade.
Surfat lite mer.

Lyda eller samarbeta

Något som påverkar ens föräldraskap är vad man har för mål: Vill man att barnen ska lyda eller att de ska samarbeta?

Dels beror det förstås på vilken situation man befinner sig i, och hur man själv och barnen är just då. Men det är också en filosofisk fråga, vad vill man uppnå på lång sikt?

”Förr” var lydnad det viktiga. Barnen skulle lära sig lyda. Att uppnå det målet är baserat på den makt man har som förälder. Straff och konsekvenser är ett sätt makten kan ta sig uttryck. Väljer man lydnad som sitt långsiktiga mål krävs troligen fasta regler, och att man som förälder vinner en hel del konflikter. När alla accepterat vad som gäller, vilka regler som finns och vem som bestämmer, blir nog vardagen lugnare, och mindre konfliktfylld.

Att upprätthålla lydnad med hjälp av föräldrarnas makt verkar vara svårare i vissa perioder av barnets liv. Trotsåldrar. Tonårens frigörelse handlar om att ifrågasätta föräldrarnas makt, och att avgöra hur mycket man vill lyda den som inte längre har någon makt över en.

Med fokus på samarbete istället för lydnad ser tonåren annorlunda ut. Mängden samarbete, och hur mycket man samarbetar kanske förändras, men om förhållandet inte är baserat på föräldrarnas makt behöver inte den ifrågasättas.

För en tvååring som provar sin förmåga att vara en egen person, att fatta egna beslut, kommer också samarbetet med föräldrarna förändras. Men återigen behöver inte makten ifrågasättas på samma sätt.

Grundar man sitt föräldraskap på samarbete kan det krävas mer förhandlingar, mer diskussioner, mer arbete i vardagen. Det är inte reglerna som är det viktiga, utan hur man når fram till en lösning som passar alla. Och när situationer förändras behövs också nya lösningar. Ska samarbetet vara ett val för barnet måste man som förälder också acceptera att barnet kan välja något annat, som man inte tänkt sig eller kanske inte helt och hållet gillar. Man kan inte alltid veta vad som gäller, vad som kommer att hända.

Ett föräldraskap enbart baserat på samarbete är nog en utopi, men ju mer samarbete man kan ha, desto lättare blir det för barnen att acceptera de regler som inte är förhandlingsbara. Man är van vid att bli hörd, man är van vid att lösningarna tar hänsyn till ens åsikter och behov. Då blir det lättare att lyssna till det som är viktigt för föräldrarna och ta hänsyn till det.

Utifrån en enskild situation kan man oftast inte avgöra vad förälderns övergripande filosofi är. Även om det är lydnad som är viktigt kan samarbete fungera finfint och vara enklare vissa gånger. Och även om samarbete är målet, kan omständigheterna göra att man satsar på lydnad i somliga fall.

Ytterligare en variant är när föräldrarna lyder barnen. Är det det som gett upphov till begreppet "curlingföräldrar"?

Vårt första Suzikiår

Dags att summera Simons och mitt första år som Suzukifiolstudenter.

Jag började med Suzukifiol för att jag ville spela fiol med mina barn. Nu, efter Simons och mitt första år har jag en annan målsättning, som både känns viktigare och mer realistisk: Jag vill föra in mer musik i mina barns liv.

Vårt första Suzukiår har definitivt fört in mer musik i våra liv. Det har också fört in en del besvär, en del bråk, men också glädje. Totalt sett har det fört med sig mer positivt än negativt.

För mig innebar Suzukifiolen att jag fick en anledning att ta fram min egen fiol. Föräldrakursen i början gav mig egentid att fördjupa mig i två intressanta ämnen: Musik och föräldraskap. Jag har fått förmånen att fundera över lärande, över hur man stimulerar ett musikintresse och hur man lär sig spela ett instrument. Det motstånd jag har mött och de praktiska svårigheter som måst lösas har fått mig att fundera över mitt mål med Suzukiundervisningen, och hur man ska få ihop vardagen med något större barn, med jobb, barnomsorg och fritidsintressen.

Jag har fått se Simon utvecklas i en gruppsituation. Hur han agerar med andra vuxna, och andra barn. Hur han väljer att följa eller inte följa instruktioner, hur han uttrycker sina egna åsikter till någon annan vuxen.

Jag har också fått se David glädjas åt musiken. Fått se honom nyfiket följa Simons intressen, och försöka göra det han gör.

Simon har under året lärt sig mycket om att delta i en grupp. Förutom förskolegruppen har han nu också ”fiolkompisarna” att relatera till. Han har lärt sig en del om tålamod och uthållighet. Att det finns saker som man gör varje dag, även om det inte är roligt just då. Nyligen har vi också börjat öva konsekvent på samma saker varje gång.

Om fiolen har Simon lärt sig vad delarna och strängarna heter. Han vet vad som är fiolhanden och vad som är stråkhanden. Han vet hur man håller fiolen och kan släppa lite med handen när han håller fast den med hakan. Han kan buga med fiolen under stråkhanden. Hans finmotorik har utvecklats, han kan göra en kanin med ena handens fingrar.

Simon spelar helst på alla strängarna lite hur som helst, men han kan också spela på bara en sträng i taget. Han kan gå och spela, och han sjunger gärna medan han spelar.

Innan vi började spela sjöng Simon mycket lite, nu sjunger han mer och mer. Några sånger och rytmer från de olika Suzukiskivorna känns igen, liksom favoriten Bä bä vita lamm. Han hittar också på egna texter och sjunger på egna melodier.

David kan hålla fiolen med fiolhanden och hålla i stråken med stråkhanden. Han drar med stråken över strängarna och gör ljud. Han kan buga, med lite hjälp för att få in fiolen under rätt arm. Att vara försiktig med fiolen och stråken kommer inte naturligt för en tvååring, men vi övar vidare på det.

Mitt övergripande mål inför nästa år är detsamma: Att föra in mer musik i våra liv. Mina delmål är också delvis desamma: Att lyssna på Suzukiskivan varje dag. Att öva varje dag. För Simon har jag målet att han ska lära sig några av de första melodierna. Just nu jobbar vi med ”Tuffetåget Ture”.

Ordens makt

Ord har makt. Att sätta ord på känslor kan göra dem tydligare och lättare att förstå och acceptera. När man beskriver något med ord kan man få nya insikter och lättare kunna använda sina erfarenheter

Men ord kan också vara begränsande. De kan bekräfta fördomar och låsa fast tankarna vid det gamla, vana. Hindra utveckling och acceptans.

För mig är ”trots” och ”trotsålder” sådana begränsande ord. De hjälper inte mig i min relation till mina barn, de begränsar mitt tankesätt och gör mig till deras motståndare, istället för att sätta oss på samma sida, där vi kan arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål. De hindrar vår anknytning och känsla av gemenskap.

Istället har jag upptäckt det engelska ordet ”counterwill”. ”Tvärtemotlusta”, att vilja göra och säga tvärtemot. Det beskriver så väl det som finns i mina barn då och då. Och ordet ger mig en större förståelse för dem, för precis det drabbas jag själv av ibland. Märkligt nog även med min egen mamma.

Davids ord

Mamma = mamma
pappa = pappa
memme = nappen
Brrr = Brum, bil, motorcykel, flygplan
Ofh = ost
wofh = juice
Oo = Olle
Ii = Isak

Vad säger ...
fåret? Bäbä
hunden? vovov
katten? ao
hästen? ihihii
kossan? uo

Suzukiäventyret, del 2

Så är det dags för Simon att börja spela. Min föräldrakurs avslutas med Blinkakonsert, med alla barn som åskådare. Både Simon och lillebror David står framme hos mig på scenen när jag spelar.

Jag lånar en sextondelsfiol av en kollega som också har Suzukibarn, och Simon är ivrig att prova. Vi övar på hur man håller, och Simon spelar ”jättemycket ljud” genom att spela på alla strängarna på en gång. Vi övar ”fiolhanden” och ”stråkhanden” varje dag när vi gå i sicksack till förskolan. Simon har bestämda åsikter om hur han vill spela med fiolen, och om han vill göra som jag föreslår eller som han tycker själv. Jag spelar ”Tuffetåget Ture, tutar glatt till Sture”, men Simon vill helst spela ”Bä bä vita lamm”.

Vi har våra första individuella lektioner med Silvia, som berättar vad strängarna heter (ekorren, apan, draken och grodan). Silvia och jag spelar ”Tuffetåget Ture” och ”Juice och smörgås”, men Simon vill inte spela. Att göra fiolgryta och röra med stråken är däremot roligt. Pasta, ris, sås, kniv och gaffel blandar vi ihop och smakar på.

På gruppspelslektionerna, när vi spelar med våra nya fiolkompisar, växlar Simon mellan att avvakta och iaktta nära mig, och att vara med i gruppen, göra som Olof (ledaren) och svara på hans frågor. Han talar också gärna om vad han vill spela: ”Bä bä vita lamm”, eller ”Apan som fastnat med sin svans”. Den senare ställer till vissa problem då varken Olof eller jag förstår vad han menar. Det visar sig att Simon hört den i dataspelet om Ludde som just nu är populärt. Nästa lektion kan jag spela den för Olof så han också kan lära sig den, och Simon är nöjd.

Efter ca 10 veckor börjar gruppspelet hitta sina former. Simon har fastnat särskilt för två av fiolkompisarna, Ludvig och Vera, och vill åka hem till dem och leka. Vi föräldrar har bytt telefonnummer, vi får väl se om det kan gå att ordna. Barnen börjar lära sig ungefär vad som gäller på gruppspelet, och kan sjunga med lite i låtarna, hittar sina fiolhänder och stråkhänder, och vet vad strängarna och fiolens delar heter. Vissa barn, särskilt de med storasyskon som redan spelar, kan spela med i de första rytmerna. Andra spelar lite som de tycker (dit hör Simon), och några föredrar fortfarande leksaksfiolerna.

Hemma kämpar vi (jag) för att fiolen ska fram varje dag, och att Simon ska spela på den. Ibland svårt att få till med en Simon som bitvis är mycket trött efter förskolan. Lite draghjälp har jag av lillebror David, som gärna vill spela. Så turas vi om, jag försöker hitta på lekar som har med fiolen. Springa medan någon spelar, stanna när det tystnar. Se hur många leksaker man hinner plocka upp medan mamma spelar ”Tuffetåget Ture”. Räkna hur många gånger tåget tutar. Spela som en brandbil: ”Skynda dig det brinner”.

Än så länge är fiolen mitt projekt, det är mitt initiativ som får med Simon. Frågar man honom vill han inte spela hemma, och inte följa med och spela med fiolkompisarna eller Silvia. Att stanna på förskolan eller hemma lockar mer. Men väl där verkar han trivas, och brister i gråt när gruppspelet är över.

För vårterminen har jag två mål: Att fiolen ska fram varje dag, och att Simon till sommar ska spela någon rytm eller melodi. Än är det en bit till båda, men jag kämpar på!

Genusbegreppet

Simon är i färd med att upptäcka begreppet genus.

På förskolan har de funderat kring hur man vet vem som är pojke och flicka, hans förskollärare har sagt att det är vanligt att de i början nämner håret, det är något med håret som avgör. Just nu har Simon också lite längre hår, han vill inte klippa sig och det är hemskt fint tycker vi, och har pratat om att det kommer att bli ännu längre.

En dag sa Simon: När jag får så långt hår så att det räcker ända ner till golvet, då blir jag en flicka.

I morse hade han en annan fundering när han och jag var på toa: Mamma jag vill att du klipper ditt hår så du också blir en pojke precis som jag. Då kommer det du kissar med och bajsar med bli en snopp och en rumpa.

Tjejvasan - träningsdagbok

Torsdag 25/1: 5,5 km i Sya
Lördag 27/1: 8 km i Sya. Anmälan till Tjejvasan
Söndag 28/1: 9 km i Sya.

Tisdag 30/1: 7,5 km i Olstorp

En ny fas

Slut på föräldraledigheten. Förskola, arbete. Det är dubbelt.

Simon på morgonen: Ska jag gå på dagis idag? Det vill jag!
När jag hämtar: Dumma mamma, jag vill inte gå hem. Jag vill stanna kvar på dagis hela natten.
Kompisen frågar: Ska vi leka mamma pappa sjörövare? Simon: Jaaa!
Den lilla, trygga, gruppen med fyra barn och en underbar förskollärare, som ser alla fyra, och hjälper dem att utveckla gruppkänsla. De andra barnen och förskollärarna som vidgar vyerna. De intensiva fantasilekarna, som inte avbryts annat än för att äta. Torsdagarna i skogen.

Och när jag hämtar. En Simon som är jäääääättetrött. Som bryter ihop minst tio gånger från dagis via biblioteket och hem. Som nästan somnar vid middagen. Men som ändå vaknar av sig själv nästa morgon och säger "jag vill gå upp nu", och hinner spela dataspel före frukost.

David, som saknade mamma myyyyyycket den första månaden, minst. Som hittade tryggheten i nappen och vagnen. Som var så utåtriktad och självständig innan, som blev så kramig och sjalsugen under inskolningen. Nu lägger han själv nappen på hyllan när vi kommer till dagis. Hjälper till att bära in Simons saker. Sedan är han igång och hör knappt när jag säger hejdå. När jag hämtar hinner han knappt hälsa, sedan måste han busa vidare med sin femåriga kompis, som konstaterar att "han tycker om mig jättemycket", och ritar teckningar som hon ger till David.

Jag själv på jobbet. Vad mycket mer man hinner på 75% jämfört med 50%! Jag trivs och gör nytta. Men vad korta eftermiddagarna blir, biblioteket och sedan hem och laga mat är max vad man hinner. Efter maten, lite disk och sedan någon timmes lek innan man måste börja dra sig mot sängen för att barnen ska hinna sova ordentligt (även om David inte har fattat att han skulle vara piggare på morgonen om han somnade åtta istället för halv tio). Fiolen, hur ska man hinna allt?

Snart sätter sig nog rutinerna. Det blir ljusare ute också. Hoppas Simon inte ska behöva vara så trött om eftermiddagarna - han kanske borde sova middag på dagis? Vi grubblar, provar och går vidare tills vi hittar vår melodi. Jag vill leva i nuet, och uppskatta det vi har. Jag är världens bästa mamma och vi har det så bra.

Nyårsönskningar för alla föräldrar

Inför det nya året önskar jag att alla föräldrar ska kunna sluta be om ursäkt för hur de gör som föräldrar.

Att de ska kunna göra väl genomtänkte – och mindre genomtänkta – val, och stå för dem och kunna vila i sina beslut.

Att de inte ska behöva be om ursäkt för att de ammar länge – eller inte alls. För att de samsover – eller har barnen i egna rum. För att de använder tygblöjor – eller engångsblöjor. För att barnen går på förskola – eller är hemma. För att barnen har begagnade kläder – eller nya märkeskläder. För att de bär i sjal – eller använder vagn. För att barnen gillar Lego – eller tygdjur. För att barnen har napp – eller suger på tumme. För att de brinner för en fråga – eller inte tycker den är så viktig. För att de gör på ett sätt som passar i deras familj.

Jag önskar att alla föräldrar ska kunna ompröva sina beslut när de inte fungerar för deras familj. Att de utan prestigeförlust eller ursäkter ska kunna prova nya idéer, som kanske passar barnen och dem bättre. Eller som ger dem ännu fler idéer om något annat, ännu bättre.

Och så önskar jag att alla föräldrar ska få sova gott.