UL mm, 15 oktober

Dagens aktivitet var ett extra UL för att kolla bebisens storlek, han (och det gick att kolla en gång till att det är en kille) var väldigt normalstor, och kommer troligtvis väga ca 2 kg då när han tas ut. Så det känns ju relativt bra, men rent allmänt känns det tidiga kejsarsnittet både plus och minus. Visst är det kul att han ska komma ut, och troligtvis blir belastningen på min kropp mindre då, men samtidigt är det ju hemskt att veta att han ska vara förtidig, till att börja med ligga på neonatalavdelningen, inte kunna amma i början, behöva syrgas/respirator eller så, ligga i kuvös. Och jag är där jättemycket, träffar Simon och David jättelite. Och även om de kanske kan titta på bebisen någon gång är det ju ingen hit att ta dit dagisbaciller.

Helgen har känts jobbig, jag är möjligen något förkyld och har varit väldigt trött (vilket åtminstone är biverkning av en medicin jag tar). Känslorna blir mer och mer starka, och jag är ofta väldigt ledsen. Dessutom blir jag mycket lättare arg än jag blev tidigare. Det känns som jag inte alls vet vad som kommer att hända, och jag ser väldigt lite positivt. Jag har aldrig tidigare förstått mig på självmordsförsök, nu förstår jag ändå att man kan ha skäl. Jag tycker synd om Jan-Erik som har mycket att göra, och jobbiga tankar även han, ändå klarar jag inte att behärska mig utan ryter åt honom ibland.