Uppdatering från mitten av december

Känslorna växlar ju mycket, i början var det jätteviktigt att berätta allt, nu varierar det.

Just nu känns det bra. Toppenbra, vi är hemma, Nils mår bra, ammar själv, familjen är äntligen tillsammans igen, bara en veckas strålning kvar. Jul! Inte samma julförberedelser som vanligt, men tillräckligt mysigt. Barnen älskar Nils, är jätteengagerade. Förstås är det mycket lagrade känslor (över en månad har vi varit skilda åt, ett dygn är ju inga problem, men en månad!), de lär komma fram bit för bit, och inte alltid över uppenbara saker, men det känns helt ok.

Har insett vilken pärs Jan-Erik har gått igenom, ensamstående en månad - ensamstående ska verkligen ha en eloge, att de fixar det, det är inte det lättaste! Superstor förkylning har precis slagit ner honom, tur att det inte kom förrän nu.

Hur jag mår mer fysiskt: Biverkningar av strålningen är tydligast håravfall, en rätt präktig bit har ramlat av, men troligtvis är det inte så mycket mer. Inte det roligaste, men inte hela världen och lika bra att få det gjort. Frisyren är ok, men jag ska nog skaffa en och annan schalett och hårband. Tröttheten finns där - och nyföddas och småbarns nattliv bidrar förstås - men jag ser till att vila regelbundet. När jag blir trött och/eller hungrig kan jag bli helt sänkt, få gråtanfall och så, men redan nu efter en vecka hemma har jag blivit lite vaksammare, försöker att inte ta i så mycket utan fokusera på vila, mat, avslappning.

Lite värk i muskler, darrhänthet och muskeldarrningar har jag också, gissar att det är en kombination av blodsockerhalten (som amningen hjälper till att sänka ) och biverkningarna. Biverkningarna släpper inte så snabbt, minst en månad är de kvar tror jag. Lite undersökningar kommer att bli så småningom under våren, strålningseffekterna måste först lägga sig för att det ska gå att se hur allt gick.

Jag har också haft ett bakslag, det blev en svullnad i hjärnan så mitt tal påverkades. Kortison har sänkt svullnaden och talet är tillbaka (känns lite annorlunda men rätt ok), jag ska fortsätta med kortison och det ska fasas ut långsamt. Jag var inlagt för detta några dagar. Väldigt jobbigt, men till stor del har jag kommit över det nu.

Och som sagt, känslorna slår verkligen i taket lite då och då nu! Hemma! Familjen! Nils ammar! Julkort! Barnen! Vi älskar varandra! Mina drömmar som finns i ett annat inlägg. Mycket jag vill engagera mig i och göra nu äntligen, men jag behärskar mig för att inte bli för trött och sänkt. En sak i taget.

Det är nog det. Någon sammanfattning finns inte. Vi får se.