"Duktig", är det ett bra ord?

Jag tänker mycket på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.

Ordet "duktig" kan ju mycket väl påverka självförtroendet, inget fel i det. Att känna att man kan saker. Att andra ser en - men det är ju lika viktigt att de ser en oberoende av vad man kan.

Varför är det viktigt att man är duktig? Är det inte viktigare att det är roligt?
- Vad duktig du är som kan gunga!
- Vad roligt det är att gunga!

Är det viktigt att andra tycker man är duktig? Att de avgör vad som räknas? Eller att man själv känner sig nöjd med det man gör, vad man lär sig? Och delar känslan med andra.

Jag vill gärna dela känslorna med barnen. Vara glad med den när de blir stolta, klarar något de prövat. Och visst, jag pratar också om "oj vad du kan". Att uppmärksamma framsteg: "Tänk att du kan det fast det är lite knöligt. När du var tre år kunde du inte".

Jag är emot att bedöma andra (fast jag är lärare), jag tror på vikten av självkänslan, att bedöma sig själv.

Mitt boktips som jag läst är Unconditional Parenting av Alfie Kohn, http://www.alfiekohn.com/index.html Tankesättet är också relaterat till hans mest genomslående bok, Punished by Rewards. Tyvärr finns inget av det översatt till svenska vad jag vet.

Sedan ska jag säga att ordet duktig, att berömma osv är inte hela världen, ingen jättekris. Men Alfie Kohns princip är väldigt intressant och väldigt givande tycker jag. Och var går egentligen mellan att ge straff, och att bara belöna ibland, dvs inte belöna när barnen gör "fel"?

Det här skrev jag för några veckor sedan (och tycker fortfarande). Idag ritade barnen. David frågade flera gånger: "År det fint?"