Det är ju fånigt vad man tänker ibland

Min och Jan-Eriks plan har alltid varit 2 eller 3 barn, med möjlighet att ändra sig efter varje.

Efter nummer 1 ändrade vi oss inte, utan nummer 2 fick gärna komma. Och efter nummer 2 funderade vi lite på hur länge vi ville vänta med nummer 3 - men det var inte så länge.

Och så blev jag sjuk, att jag samtidigt väntade nummer 3 var jobbigt - delvis så jobbigt att jag nästan ångrade det - och inte hade det varit bättre att vänta honom vare sig tidigare eller senare. Jag blev helt säker på att vi inte skulle ha fler än 3, funderade t o m på att man ju kan sterilisera sig samtidigt som kejsarsnitt, men väntade ändå med att bestämma något sådant.

Att nummer 3 kom ut var ju bra, det tog lite tid att anknyta och det var ju jobbigt att han var så tidig att han måste vara på sjukhus en dryg månad. Men nu är han hemma, ammar bra, växer fint. Familjen har blivit 5 personer. Vi knyter an till varandra, vi myser, vi trivs ihop. Perfekt lagom med 3 killar, 3 bockarna Bruse eller 3 musketörer kanske.

Fast Simon pratar om hur det kan bli fler bebisar, flickor och pojkar, om jag får fler pappafrön.

Och här kommer det fåniga: Jag har börjat fundera på vad man skulle välja för namn om det vore 4 barn i familjen.

Om det kom en flicka?
Simon, David, Nils och Elina?
Simon, David, Nils och Saga?
Simon, David, Nils och Klara?
Simon, David, Nils och Stella?
Simon, David, Nils och Pippi (tyckte Simon idag)?

Om det kom en pojke?
Simon, David, Nils och Linus?
Simon, David, Nils och Ante?
Simon, David, Nils och Börje?

Det är verkligen fånigt. Jag ska vara hemma länge och njuta av sista bebisen nu. Och sedan ska jag satsa på min karriär, jag har flera intressanta saker jag vill göra på jobbet. Och sedan är jag ändå för gammal för att skaffa fler barn. Och det är alldeles lagom med tre. Så det så!