Simon och David gillar att brottas, busa, kanske knuffas lite. De leker nöjda på det viset - medan jag tänker väldigt mycket på risken att de knuffar för hårt, att de ramlar mot ett bordshörn, att den ena råkar göra illa den andra. Och medan jag försöker behärska mig hör jag något som liknar ekande tjat: Var försiktiga, akta så det inte gör ont, bla bla bla. Vilket jag tror delvis bidrar till att om/när någon gör sig illa börjar han gråta och ropa Mamma, mamma istället för att säga till den andre (vilket också händer, men inte alltid).
Och jag minns en av mina favoritlekar när syrran och jag killades/brottades, och mamma sa "sluta nu, för det slutar alltid med gråt". Vi hade så roligt så vi fortsatte - tills den ena slog huvudet i väggen och började gråta. Men osams blev vi inte för det - vad jag minns...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment