Mycket beröm (som i någon mening kan ses som motsats till straff) ger inte säkert bra självförtroende. "Vad fint du ritar" varje gång barnet ritat - kanske håller inte barnet med. Kanske känns det som en rutinkommentar, som inte har att göra med hur just den här teckningen kändes. Och om man har samma sorts kommentarer jämt, till allt barnet gör kanske barnet slutar tycka att ens kommentarer är viktiga och genomtänkta.
Sedan är det kanske ofta så att det är något annat man menar när man säger "Vad fint du ritar". Det kanske betyder
"Jag älskar dig" - men om detta är det enda sätt man säger det på tror jag inte det når fram särskilt bra, och inte särskilt ovillkorligt.
"Du verkar tycka det är roligt att rita" - ja, men om bara hur "fint" det är kommenteras slutar man kanske uppskatta, använda kreativiteten, och sammankopplar att rita till att prestera något.
"Det här är mer likt än hund än det du ritade för några månader sedan, jag ser att du utvecklas" - det kan ju stämma, men igen, hur tänker barnet i den frågan, hur viktigt är det och hur viktig är istället kreativiteten.
Ibland blir beröm mer en standardreplik, som man inte tänkt igenom.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment