Tumören är allvarlig. Den kommer att strålas till att börja med, väntetiden är ca 4 veckor och det är ingen panik. Om jag/vi tycker det är ok kan bebisen vara kvar i magen då. Jag kommer att bli trött och tappa en hel del hår, men det mesta av tumören kommer att försvinna och jag kommer att må bättre ett tag. Men det går troligen inte att bota helt eftersom den är så allvarlig (grad 3 av 4), så småningom kommer den tillbaka och man får stråla eller cellgifta igen. Men man vet inte när. Många kan ändå leva länge med det. Som tur är behövs inget cellgift direkt, för det skulle ju inte vara bra för bebisen varken i magen eller ammad.
Det känns väldigt konstigt, jag vet inte riktigt vad jag känner. Jag vill nog gärna ha kvar bebisen i magen, det lät som sagt att det var väldigt mycket uppe till oss. Förlossningsläkarna hävdade att det gick bra, medan cancerläkaren erkände att det kändes lite mer osäkert för dem, men de litade förstås på förlossningsläkarna.
Rent allmänt mår jag lite bättre för varje dag, men är ganska trött. Går upp med familjen och hjälper dem att äta frukost, när de åkt till dagis och jobbet sover jag en timme till eller två.
Samtidigt har min pappa blivit väldigt sjuk och är på intensiven för lunginflammation och magsår. Själv har jag inte så djupa känslor pga allt, men det är ju väldigt synd om honom, och om min mamma och min syster. Något bättre är han dock nu, men rent allmänt har han också allvarliga sjukdomar som varierar.
Detta skrev jag 2 oktober.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment