Dels beror det förstås på vilken situation man befinner sig i, och hur man själv och barnen är just då. Men det är också en filosofisk fråga, vad vill man uppnå på lång sikt?
”Förr” var lydnad det viktiga. Barnen skulle lära sig lyda. Att uppnå det målet är baserat på den makt man har som förälder. Straff och konsekvenser är ett sätt makten kan ta sig uttryck. Väljer man lydnad som sitt långsiktiga mål krävs troligen fasta regler, och att man som förälder vinner en hel del konflikter. När alla accepterat vad som gäller, vilka regler som finns och vem som bestämmer, blir nog vardagen lugnare, och mindre konfliktfylld.
Att upprätthålla lydnad med hjälp av föräldrarnas makt verkar vara svårare i vissa perioder av barnets liv. Trotsåldrar. Tonårens frigörelse handlar om att ifrågasätta föräldrarnas makt, och att avgöra hur mycket man vill lyda den som inte längre har någon makt över en.
Med fokus på samarbete istället för lydnad ser tonåren annorlunda ut. Mängden samarbete, och hur mycket man samarbetar kanske förändras, men om förhållandet inte är baserat på föräldrarnas makt behöver inte den ifrågasättas.
För en tvååring som provar sin förmåga att vara en egen person, att fatta egna beslut, kommer också samarbetet med föräldrarna förändras. Men återigen behöver inte makten ifrågasättas på samma sätt.
Grundar man sitt föräldraskap på samarbete kan det krävas mer förhandlingar, mer diskussioner, mer arbete i vardagen. Det är inte reglerna som är det viktiga, utan hur man når fram till en lösning som passar alla. Och när situationer förändras behövs också nya lösningar. Ska samarbetet vara ett val för barnet måste man som förälder också acceptera att barnet kan välja något annat, som man inte tänkt sig eller kanske inte helt och hållet gillar. Man kan inte alltid veta vad som gäller, vad som kommer att hända.
Ett föräldraskap enbart baserat på samarbete är nog en utopi, men ju mer samarbete man kan ha, desto lättare blir det för barnen att acceptera de regler som inte är förhandlingsbara. Man är van vid att bli hörd, man är van vid att lösningarna tar hänsyn till ens åsikter och behov. Då blir det lättare att lyssna till det som är viktigt för föräldrarna och ta hänsyn till det.
Utifrån en enskild situation kan man oftast inte avgöra vad förälderns övergripande filosofi är. Även om det är lydnad som är viktigt kan samarbete fungera finfint och vara enklare vissa gånger. Och även om samarbete är målet, kan omständigheterna göra att man satsar på lydnad i somliga fall.
Ytterligare en variant är när föräldrarna lyder barnen. Är det det som gett upphov till begreppet "curlingföräldrar"?
No comments:
Post a Comment