En ny fas

Slut på föräldraledigheten. Förskola, arbete. Det är dubbelt.

Simon på morgonen: Ska jag gå på dagis idag? Det vill jag!
När jag hämtar: Dumma mamma, jag vill inte gå hem. Jag vill stanna kvar på dagis hela natten.
Kompisen frågar: Ska vi leka mamma pappa sjörövare? Simon: Jaaa!
Den lilla, trygga, gruppen med fyra barn och en underbar förskollärare, som ser alla fyra, och hjälper dem att utveckla gruppkänsla. De andra barnen och förskollärarna som vidgar vyerna. De intensiva fantasilekarna, som inte avbryts annat än för att äta. Torsdagarna i skogen.

Och när jag hämtar. En Simon som är jäääääättetrött. Som bryter ihop minst tio gånger från dagis via biblioteket och hem. Som nästan somnar vid middagen. Men som ändå vaknar av sig själv nästa morgon och säger "jag vill gå upp nu", och hinner spela dataspel före frukost.

David, som saknade mamma myyyyyycket den första månaden, minst. Som hittade tryggheten i nappen och vagnen. Som var så utåtriktad och självständig innan, som blev så kramig och sjalsugen under inskolningen. Nu lägger han själv nappen på hyllan när vi kommer till dagis. Hjälper till att bära in Simons saker. Sedan är han igång och hör knappt när jag säger hejdå. När jag hämtar hinner han knappt hälsa, sedan måste han busa vidare med sin femåriga kompis, som konstaterar att "han tycker om mig jättemycket", och ritar teckningar som hon ger till David.

Jag själv på jobbet. Vad mycket mer man hinner på 75% jämfört med 50%! Jag trivs och gör nytta. Men vad korta eftermiddagarna blir, biblioteket och sedan hem och laga mat är max vad man hinner. Efter maten, lite disk och sedan någon timmes lek innan man måste börja dra sig mot sängen för att barnen ska hinna sova ordentligt (även om David inte har fattat att han skulle vara piggare på morgonen om han somnade åtta istället för halv tio). Fiolen, hur ska man hinna allt?

Snart sätter sig nog rutinerna. Det blir ljusare ute också. Hoppas Simon inte ska behöva vara så trött om eftermiddagarna - han kanske borde sova middag på dagis? Vi grubblar, provar och går vidare tills vi hittar vår melodi. Jag vill leva i nuet, och uppskatta det vi har. Jag är världens bästa mamma och vi har det så bra.