Mitt Suzukiäventyr, del 1

I tjugo år har jag drömt om att spela Suzukifiol med mitt barn – nu är stunden kommen…

I femte klass började jag spela fiol på kommunala musikskolan i Karlskoga. Började med Spanien och Blinka lilla stjärna där, fortsatte så småningom med Tom Dooley och Äppelbo gånglåt. Jag tog väl inte precis fram fiolen varje dag för att öva, men bit för bit gick det framåt, och det var roligt att spela. Särskilt när jag fick vara med i diverse orkestrar – från ”Stråkare 1” till ”Ungdomssymfonikerna”.

När jag flyttade hemifrån för att börja studera blev fiolen liggande, det fanns så mycket annat roligt att göra. Men jag tänkte att någon dag kanske jag tar upp den igen, kanske om jag en dag får egna barn och kan spela Suzukifiol med dem. Och varje höst och vår när studieförbunden skickat ut sina kurslistor har jag kikat efter Suzukifiol, och undrat när jag skulle få chansen.

När Simon var 2,5 år hörde jag att det kunde vara kö till den Suzukiundervisning som finns i Linköping, så jag ringde upp för att i alla fall ställa honom i kön. När han var 3 år blev jag inbjuden till ett informationsmöte. Kul att få höra ”riktiga” Suzukibarn spela, och intressant att höra vad ordföranden i Suzukiföreningen berättade. Lite svårt att fokusera bara samtidigt som man jagar sin pigga ettåring. ”Man kan börja vid 3-4 år” – men var Simon mogen? Och hur vet man hur ens barn är moget?

Jag bestämde mig i alla fall för att prova på – man kan ju alltid göra en paus och fortsätta senare om det inte fungerar. Speciellt som jag samtidigt (av andra orsaker) slutade sjunga i min kör kändes det bra att ändå ha lite musik kvar. Jag anmälde mig och Simon!

Hösten kom och föräldrakursen började. Oj, vad kul att ta fram fiolen och spela igen. Och intressant att träffa de andra föräldrarna och höra deras tankar. Suzukis bok hade jag redan läst, men lånade den igen av en kollega och läste om den. Den är ju mycket tankeväckande även om den inte är något exempel på stor litteratur, och även om Suzuki upprepar sig i mycket för att få hem sin poäng. Av en annan kollega kunde jag få låna en sextondelsfiol till Simon.

Simon tyckte inte det var någon bra idé att mamma skulle vara borta på kvällarna för att spela fiol. Han ville följa med. Och när jag övade hemma var han också intresserad, och ville gärna bestämma vad jag skulle spela. En dag sa han:

- Hur många år är du mamma?

- Jag är 35 år, svarade jag.

- Jag vill också vara 35 år.

- Vad skulle du göra då?

- Då ska jag spela fiol!

Jag sa att han inte behövde bli 35 år för att spela fiol, men två månader till fick han vänta.

Inför starten av Simons fiolspel är jag full av förväntan. Hur han kommer att reagera när det verkligen är dags, och hur han kommer att närma sig fiolen vet jag inte, men jag tror vi kommer att ha roligt ihop.